Småhus och flervåningshus

Under mer än hundra år hade vi förbud mot att bygga trähus i mer än två våningar. Förbudet togs bort 1994. I dag finns flera exempel på ny spännande användning av trä i flervåningshus – både tekniskt och arkitektoniskt. Goda lösningar har utvecklats för ljudisolering och brandskydd, vilket inledningsvis var problemområden för flervåningshusen.

Småhus

Cirka 90 procent av alla småhus – mindre bostadshus på 1 till 2 våningar – har byggts och byggs med stommar av trä. Moderna svenska träregelhus kan ses som en utveckling av tidigare stolphus och plankhus. I början uppfördes alla trähus som platsbyggda, numera är en stor andel förtillverkade på fabrik i form av byggsatser av element eller volymelement. Eftersom trä har låg vikt i förhållande till bärförmåga och hållfasthet lämpar sig materialet väl för industriellt byggande. Transport, resning och montering på byggplatsen underlättas. Det finns också ett ökande intresse för styckebyggda trähus, såväl med mer traditionell som med modern utformning. Trähusen byggs om, till och på.

Småhusens utformning som tidigare var starkt kopplad till materialets grundläggande förutsättningar och till den då aktuella byggnadstekniken, är nu starkare kopplad till produktionsteknik och senare tiders byggpraxis. Många hustyper har ibland saknat också kulturell och byggnadshistorisk förankring till den omgivning där de är byggda. Men i dag ser vi ett ökat intresse för småhus med bättre anpassning till omgivningen, till topografi, omgivande bebyggelse, byggnadskultur med mera. Det finns också ett växande behov av småhus med mer ”modernt” uttryck. Flera småhusproducenter har därför anpassat sin produktion så att möjligheter finns till mer individualiserade lösningar. Intresset för arkitektritade trähus ökar också.

Äldre småhus

Träbyggnadstekniken har gamla anor i Skandinavien. Skogsavverknings-, sågnings- och byggmetoder har haft stor betydelse för vilka byggnadstekniska och arkitektoniska lösningar som valts. Äldre trähus är värdefulla inslag i den byggda miljön och bevarandet kräver att kunskapen om äldre träbyggande vidmakthålls. Flera av de väggkonstruktioner som är vanliga i äldre småhus förekommer dessutom fortfarande i nybyggnader.

I äldre svenska småhus på landsorten slutar ofta ytterväggarna ett stycke ovanför mellanbjälklaget. I det övre planet förekommer ofta ett inrett rum centralt i huset och förrådsutrymmen längs ytterväggarna. Denna hustyp får fortfarande anses vara funktionell som bostadshus och har flera fördelar. Husen är relativt smala vilket ger bra ljusförhållanden inomhus. Viss energieffektivitet får man också bland annat genom att rummen på övervåningen, ofta sovrum, endast har en mindre del av väggytan som vetter direkt mot uteluften.

Hustypen uppfördes med genomgående stående reglar med en längd som stämde överens med normala stocklängder.
Denna hustyp byggs inte längre så ofta främst beroende på att vi ändrat byggteknik.

Vanlig husform på äldre småhus.

Mått och moduler i äldre byggande
Träbyggandet har sedan länge varit moduliserat i fråga om mått.
I äldre byggande var måttenheterna fot och tum. Fot användes för stommått, till exempel centrumavstånd mellan bjälkar och tum för dimensioner på virke. Dessa moduler användes långt fram på 1970-talet, främst beroende på att skivmaterial hade mått i fot, till exempel bredden 4 fot eller cirka 1 220 mm. De äldre träregelhusen är därför uppförda med 2 fot centrumavstånd mellan reglar och mellan bjälkar.

På 1960-talet infördes 3M, 300 mm, som modul inom byggandet och träbyggandet har anpassat sig till detta. Längder på virket, skivformat, centrumavstånd mellan reglar och bjälkar är till exempel nästan alltid multiplar av 3M.
 
Äldre ytterväggar
Några av de äldre väggkonstruktioner som förekommer visas här.

Timmerväggen är en konstruktion i massivt trä. De liggande timmerstockarna är både bärande och klimatskyddande. Timmerväggar av bilat timmer (150-200 mm) har vanligen kompletterats med utvändig panel och invändig tapet på pappspänning. De timmerhus som uppförs i dag är i allmänhet fritidshus. Hus som används året om har en invändig eller utvändig tilläggsisolering. Många av senare tiders så kallade timmerhus är i själva verket plankhus med liggande spontade plank, 50-75 mm tjocka.

Skiftesverksväggen förekommer i äldre byggnader, framför allt i ekonomibyggnader. Den har stolpkonstruktioner med mellanliggande träpanel. Träpanelen löper i spår i stolparna. Skiftesverksväggen är i dagens byggande intressant främst från arkitektonisk synpunkt. Den får då ge form åt utsidan på en traditionell regelvägg.

Timmervägg.

Restimmerväggen är en tidig form av elementbygge med våningshöga partier som byggdes på marken och restes på våningssyllarna. Väggen består av stående bilat 150 mm timmer. Utvändigt är väggen klädd med panel eller reveteringstegel och puts. Insidan är pappspänd och tapetserad. Restimmerväggar finns i hus som uppfördes 1880-1910.

Restimmervägg - utan fasadbeklädnad.

Resvirkesväggen är en variant av restimmerväggen. Den är utförd av stående plank.

Stolpväggen har stående väggstolpar, cirka 125x125 mm, och är en föregångare till regelväggen. Avståndet mellan stolparna är cirka 1 200 mm. Insidan av väggen är vanligen pappspänd och tapetserad på liggande träpanel, utsidan har också liggande panel, ofta med snickeridetaljer. Mellanrummet mellan stolpar och stående reglar är fyllt med sågspån eller kutterspån som värmeisolering. Isoleringen skyddas av in- och utvändig papp.

De egentliga stolpväggshusen uppfördes under årtiondena närmast före och efter år 1900. Konstruktionen med stolpverk i grövre dimensioner av massivträ eller limträ används numera främst i industribyggnader och i jordbrukets ekonomibyggnader.

Stolpvägg - utan fasadbeklädnad.

Plankväggen består av bärande och värmeisolerande stomme av 63-75 mm stående, spontade plankor. Utsidan är klädd med panel eller puts på panel.

Insidan är klädd med pappspänning och tapet på underliggande träpanel. Plankväggen förekommer i hus som är byggda mellan 1880 och 1950. En stor del av den äldre villabebyggelsen och mindre flerbostadshus i två våningar är uppförda med denna byggnadsteknik.

Plankvägg, resvirkesvägg - utan fasadbeklädnad.

De flesta svenska småhus är byggda och byggs i trä. De kan utformas på en rad olika sätt – som friliggande enfamiljshus, kedje-, rad- och parhus eller så kallade tvåbostadshus. Småhusen skiljer sig byggtekniskt från flerbostadshusen på en rad punkter. Främsta skillnaden ligger i att lägenhetsskiljande bjälklag inte krävs i småhusen. De brandtekniska funktionskraven i småhus är också andra än de som ställs på flerbostadshus.

Flervåningshus

Träbyggnadstraditionen i Sverige är flera hundra år gammal och innefattar småhus och större byggnader, främst kyrkor och ekonomibyggnader. Där finns arkitektoniska förebilder att utveckla och tolka till modernt formspråk.

När det gäller flervåningsbyggnader för vardagsbruk som bostäder och kontor finns dock få inspirationskällor i vår träbyggnadstradition. Det som finns är de förmögnas bostäder, storböndernas mangårdsbyggnader, herrgårdar och liknande.

I Sverige byggdes i princip inga högre bostadshus med trästomme från tiden för de stora stadsbränderna och införandet av 1874 års Byggnadsstadga fram till 1994. Då togs förbudet mot att bygga trähus i mer än två våningar bort. De funktionskrav som infördes innebar att man i dag kan välja olika sätt att uppfylla brandskyddskravet. Nu börjar vi bygga upp en kunskap om höga trähus – både tekniskt och arkitektoniskt. Förebilder finns i regioner i Europa och USA där man varit snabbare på att utveckla nya tekniker.

Genom boendesprinkler, brandskyddsbehandling med mera kan byggnader med trästomme i dag förses med samtliga förekommande fasadsystem. Hus med andra stomsystem kan också bekläs med träfasader. Synligt trä i fasaden erbjuder stora möjligheter till varierande och spännande fasaduttryck. Man kan välja mellan många olika träslag, paneltyper med olika dimensioner, montering och riktning, andra träbaserade material och kombinera detta med helt andra fasadmaterial. Valet av ytbehandling och kulör innebär ytterligare variationsrikedom.

Träkonstruktioner ger speciella förutsättningar för goda och effektiva planlösningar och för den arkitektoniska utformningen av byggnaden. Normala bjälklagskonstruktioner i trä klarar cirka 6 m spännvidd.

Förutsättningarna för stabilisering av byggnaden mot horisontalkrafter från vind skiljer sig något mellan byggnader med lätt trästomme och sådana med tung stomme. Träkonstruktioner i lättbyggnadsteknik kräver särskild omsorg i projekteringen när det gäller fönstersättning, fönsterstorlekar, placering av bärande väggar med mera. Med massivträkonstruktioner är friheten större vilket ger större flexibilitet i planlösningen. Man måste därför tidigt i processen klargöra hur trästommen ska stabiliseras mot horisontalkrafter från vind. 

Trähus kräver generellt inte lika omfattande grundläggning som tyngre hus. En träbyggnad väger bara cirka en tredjedel av motsvarande betongbyggnad. Det finns flera grundläggningsmetoder som är lämpliga för olika typer av byggnader, markförhållanden och andra förutsättningar.  

Bjälklag i massivträ är den enda konstruktion där utkragning (utöver balkonger) är möjlig. Det betyder till exempel att fönster kan placeras i hörn utan hörnstolpe. Träets relativt goda värmeisolerande förmåga medför väsentligt mindre risk för köldbryggor och kondens än stål- och betongkonstruktioner. Detta innebär både förenkling och förbilligande då man vill bygga utkragande delar som balkongplattor, burspråk, skärmtak med mera. Det gör det också möjligt att exponera träkonstruktionen i fasaden. Massiv räelement kan vara så långa som 12 meter när de är som längst vilket ger arkitekten stor flexibilitet i sin design av huset. 

Stegljudsisoleringen mellan lägenhetsskiljande våningsplan i bostäder uppfattades inledningsvis som ett problem. I dag finns emellertid flera olika typer av bjälklag som klarar de höjda bostadskraven. Tjockleken på bjälklagen för normala spännvidder (cirka 6 m) uppgår till från knappt 400 mm till cirka 500 mm. Om man väljer det tjockare bjälklaget kan man få problem med ”snävt” höjdsatta takfots- eller nockhöjder i detaljplaner och där våningshöjden är beräknad efter gängse bjälklagstjocklek.

Trä i interiören upplevs som äkta, trivsamt och gediget. Att det är ett naturmaterial och dessutom förnybart medverkar också till den positiva upplevelsen. Trä inomhus är flexibelt och lätt att måla om, bättra på, att sätta upp tavlor och hyllor i och så vidare. Dessutom blir ljudmiljön behagligare än i motsvarande lokal med hårdare fasadmaterial eftersom träytan bidrar till en kortare efterklangstid i rummet. Även en stomme av trä med skivmaterial bidrar till detta, vilket inte minst märks i trapphusen till flerbostadshus med trästomme.

Bärande stomme av korslimmat trä, KL-trä, och träfasad av limträpanel i fem bostadshus i Sundsvall. Fotograf: Svanthe Harström

Trähus 2001, Bo01 Malmö. Arkitekt: Tue Traerup Madsen och Kim Dalgaard. Foto: Åke E:son Lindman.

För vissa mycket prispressade produkter har träbyggnadsteknik med hög prefabriceringsgrad på kort tid uppnått en helt dominerande ställning för hushöjder upp till 4 till 5 våningar och en accelererande utveckling sker även där trä används i byggnader på upp emot 10 våningar. Studentbostäder är exempel på detta. Det är standardiseringen samt lägenheternas mått – lämpliga volymenheter – som bidragit till att det industrialiserade träbyggandet nu helt dominerar den marknaden.

Under mer än hundra år hade vi förbud mot att bygga trähus i mer än två våningar. Förbudet togs bort 1994. I dag finns flera exempel på ny spännande användning av trä i flervåningshus – både tekniskt och arkitektoniskt. Goda lösningar har utvecklats för ljudisolering och brandskydd, vilket inledningsvis var problemområden för flervåningshusen.