TVÄRS ÖVER GATAN, över det som en gång var Blumengrossmarkt, Berlins blomstermarknad, byggs just nu Judiska museets nya akademi. De lådlika volymerna i trä har alla olika geometrisk form och relaterar till det Judiska museets Garten des Exils och till Glashof, den inglasade gård som adderades för sex år sen. Men det handlar inte bara om form utan även om ett kulturellt och socialt uttryck. Akademin är något av en liten stad som binder samman Berlins historia med den judiska.
– Vi har använt trä för att det är vackert, intimt och mänskligt. Trä symboliserar något organiskt och byggnaden är likt Noaks ark fylld av kunskap. De här volymerna ser ut som stora fraktlådor och symboliserar ett stycke historia som återvänder till Berlin – de är mer av objekt än byggnad. Vi har vinnlagt oss om att skapa rum mellan volymerna och binda ihop Akademins olika aktiviteter. Vi har även dragit ned på skalan för att det ska passa alla barn som kommer hit, säger Daniel Libeskind.
Lanterninerna som vilar ovanför Akademins träinklädda entréparti är inspirerade av de två hebreiska bokstäverna Alef och Bet. De är också en påminnelse om att lärdom och kunskap är väsentliga delar av den judiska kulturen. Innanför entrén möter två stora volymer som innehåller bibliotek och en hörsal. Även här spjärnar väggarna i trä åt olika håll för att aktivera utrymmet däremellan, helt i enlighet med mottot In-Between Spaces som även är Libeskinds titel för tillbyggnadsprojektet.
AKADEMINS RUM ÄR uppförda i grovhuggen furu. De tre volymerna är utförda som prefabricerade konstruktioner vilket reducerade byggarbetet till några få dagar.
Jorg Enseleit, konstruktör vid ingenjörsfirman GSE i Berlin, förklarar att man valde trä för att åstadkomma en lättviktskonstruktion med bra spännvidd.
– Alla kuber är isolerade eftersom den gamla hallen inte är uppvärmd. Inomhuskuberna har tak av ihoplimmade kerto-lådor som innehåller isolering, utomhuskuben har TT-formade kerto-element med en liknande lösning.
Kubernas bottenplattor är också isolerade. Jorg berättar att utomhuskubens geometri är rätt komplex, och att man därför använt stål som kompletterande material. Leno-väggarna och Kerto Ripa-elementen kommer från FinnForest, och har skruvats ihop. Speciella stålförband har använts mellan tak och vägg på en del ställen. Två av kuberna står under tak och är vaxbehandlade, den tredje står utomhus och har istället skyddats med ett skikt av så kallad Holzschutzcreme.
Judiska museet arrangerar cirka 7 000 museivandringar per år och erbjuder mer än 4 000 utbildningsprogram, allt från barnverksamhet till utbildning av museivärdar. I tillbyggnaden ges plats för konferens- och seminarierum samt plats för all administration. Arkivet, som har svällt till det dubbla sedan museet öppnades, kan nu breda ut sig ordentligt. Barn- och ungdomsverksamheten spelar en viktig roll i Akademin som har slutit ett avtal med en av stadsdelen Kreuzbergs större skolor. Av de 340 eleverna har de flesta en muslimsk bakgrund. Förutom att föra diskussioner kring islam och judendom så kommer man i Akademin sätta fokus på migrations- och mångfaldsfrågor.
Judiska museet i Berlin är ett av Europas största och invigdes 2001. Tolv år tidigare hade Libeskind mot alla odds vunnit den öppna arkitekttävlingen som utlysts. Med hjälp av sin fru och promotor Nina Libeskind, som har ett förflutet som valkampanjsgeneral i Kanada, drevs projektet igenom. Tillsammans färdigställde de museet med snedställda väggar, höga smala rum, branta trappor och inte minst 1005 fönster – vart och ett i olika storlek. Alla fönster refererar till ett unikt minne hämtat ur Berlins historia. Ett smalt fönster i ett 27 meter högt rum släpper in skarpt dagsljus och är resultatet av en kvinnas berättelse om tågresan till Auschwitz: ljuset som flimrar bakom ett galler, tunnlars lampor, drömmar om moln och sol och om hoppet att återigen få se ljuset.
Muséets exteriör, som är klädd med spröd zinkplåt, tatuerades med dessa skeva fönster, nästan som en adressbok till alla de som mördades under nazismen. Tomrummen i museet genomkorsas av smala gångbroar och berättar alla historien om Berlins förlorade själ. Det var inte så mycket en fråga om att dekonstruera historien och skapa en annan historiesyn, det handlade mer om att kräva plats för en historieskrivning som stått på undantag. Daniels judiska börd var förstås perfekt för uppdraget. Många av hans anförvanter hade gått under i koncentrationslägren: om någon hade möjlighet att skapa något unikt bortom den gängse museiarkitekturen så var det just han. Resultatet blev häpnadsväckande och startade tillsammans med Frank Gehrys Bilbaomuseum i Spanien en internationell arkitekturrevolution. Sedan invigningen av dessa två museer har arkitekter och konstruktörer världen över fått upp ögonen för en ny typ av arkitektur – som inte bara fyller en funktion som byggnad utan som också är ett instrument för samhället att återfinna sin själ.
Det dröjde dock innan en utställning kom på plats eftersom ledningen inte kunde enas kring en chef. Under de två första åren slog museet ändå publikrekord eftersom arkitekturen själv stod för berättandet. Arkitekturen i sig är mångt mer än de utställda objekten och har lyckats göra det osynliga synligt. Libeskind förpassade med sin byggnad modernismens vita neutrala museilådor till historiens skräpkammare och banade väg för arkitektur som vågar vara mer än teknisk funktion. Arkitekturen aspirerar på att vara ett konstverk som reflekterar och inspirerar vår samtidskultur.
DANIEL RÄTTAR TILL sina hornbågade glasögon och understryker att det emotionella är lika viktigt som det konstruktiva. Det är upplevelsen som står i fokus när arkitektur handlar mer om att omfatta och uttrycka, än att statiskt strukturera.
– Alla är intresserade av livets stora frågor. Om arkitekturen inte kan beröra sådana frågor är den inte värd namnet. För mig handlar arkitektur i grund och botten om etik. Allt för många arkitekter saknar en tro och följer istället slaviskt normer och regler utan att ta ansvar. De inser inte att det de bygger påverkar människors liv.
Efter att i åtskilliga år ha verkat från Berlin har Libeskind numera sitt kontor på Rector Street downtown Manhattan. Han kan blicka ut mot Wall Street och Trinity Churchs spetsiga spira, och allra närmast reser sig det tidiga nittonhundratalets vita skyskrapor högt upp mot molnen. I skyskrapans ungdom kopierade arkitekter fasaderna ur mönsterböcker. Hela Europas kulturhistoria med renässanspalats, grekiska tempel, jugend, och till och med doktor Caligaris skräckkabinett passerade revy bland de allt högre husen. Modernismen befriade arkitekturen från alla ornament i lådlika skapelser. Libeskinds egen arkitektur var en reaktion mot den internationella stilens historielöshet, men idag talar han hellre om livet på gatan emellan husen än om den dekonstruktivism som en gång gjorde honom känd.
– Världen förändras, alla gamla ideologier ifrågasätts. Arkitekturen är ju ett empiriskt hantverk, du kan säga vad du vill, men sanningen återfinns i vardagslivet och i hur människor finner sig tillrätta i samhället. Jag menar: Vad är konst, vad är arkitektur? Är det verkligen meningsfullt att försöka definiera ordet arkitektur?
Daniel Libeskind har ritat flera judiska museer, bland annat ett tillfälligt judiskt museum helt i trä i Köpenhamn 2004. År 2003 vann han tävlingen om ett nytt World Trade Center och han har nyligen åtagit sig att rita ett fredscenter på gammal fängelsemark i Nordirland. När han får frågan om han ser sig själv som en judisk arkitekt och om det innebär ett särskilt ansvar höjer han ögonbrynen och ler stort. Han förklarar att han förstås har ett ansvar eftersom han liksom andra arkitekter ritar hus. Men det finns också en sida av det judiska som just handlar om att diskutera livets stora frågor. Det handlar inte bara om ideal och att fetischera objekt, utan mer om att diskutera vad som är viktigt i livet. Det räcker inte med att imponera med vackra fasader, det krävs också ett innehåll.
– Jag tror arkitekturens största utmaning idag är att relatera till våra minnen. Att bygga hållbart är förstås viktigt, men det har reducerats till tekniska frågeställningar. Ett sant kretsloppstänkande är kulturellt, det är en del av vårt hjärta och vår själ, det handlar om att vara människa. I annat fall lever vi i en Alzheimer-värld! Att minnas är något fundamentalt mänskligt, minne är struktur och för mig är byggnader som böcker, men de skrivs genom rumsgestaltning. Arkitekter måste våga provocera och konfrontera. Kafka skrev att han aldrig läste böcker han gillade utan bara de som störde och provocerade honom, de som lyckades skåra igenom isen som täckte hans hjärta!
Judiska museet i Berlin med sin nya tillbyggnad är allt annat än modernismens Form Follows Function, det är istället en arkitektur som berättar och som både väcker frågor och känslor.
– Nya Akademin och museet i sig ger berlinare en chans att lära känna sin stad genom sina farföräldrars liv, genom Förintelsen som inte bara blev slutet för miljontals judar utan som också förstörde den tyska kulturen. Arkitektur handlar inte om att lösa problem först och främst, utan just om att ställa frågor. Det är sällsynt i arkitektur men inte i filosofi, konst och musik. Varför kan inte arkitekturen också ta fatt i de existentiella frågorna? De berör oss alla, inte bara politikens beslutsfattare: Vad gör vi här? Vart är vi på väg? Vad finns det bortom vår egen tids samhällsordning? Vad är meningen med livet?
Text Leo Gullbring
