NÄR SKYMNINGEN LÅNGSAMT faller över den klassiska kulturparken Domaine d’Os olivlundar ökar cikadornas sång i styrka. Insektens akustiska talanger är välkända och helt omöjliga att undgå. Utrustade med ett slags avancerade resonansapparater på magen skapar de en kompakt ljudmatta på uppåt 120 decibel.
Inne på Théâtre Jean-Claude Carrière är det dock knäpptyst. Alla ljud stängs effektivt ute – och inne – av teaterns dubbla träväggar med isolering. Teatern ligger mitt i parken Domaine d’O, franska Montpelliers 23 hektar stora kultursatsning med konstutställningar, festivaler och events. Théâtre Jean-Claude Carrière, som fått sitt namn efter en känd fransk manusförfattare född i området, är parkens senaste tillskott och byggd helt i trä. Teatern reser sig som en färgsprakande kub, mitt i parken bland tallskog, olivträd och trevliga små trädgårdar som gjorda för en söndagspicknick.
Det första som slår förbipasserande är teaterfasadens lekfulla mönster av hundratals romber, diamanter om man så vill, skapade av långa korslagda träplankor, som klättrar över byggnadens samtliga väggar. I vissa av romberna lyser lampor i olika färger.
– Vi hade en idé om att mönstret från den klassiska Harlequindräkten skulle vara ett genomgående tema för teatern. Så vi funderade på olika varianter av hur man kunde använda det. Till slut bestämde vi oss för att skapa ett slags diamantformat trägitter på teaterns fasad, säger Philippe Bonon, en av de ansvariga arkitekterna på A+ Architecture.
Även på teaterns insida går mönstret igen. När man kliver in genom entrén, som med sina små utskjutande tak ger upplevelsen av att kliva in under ett enormt täcke, in i teaterns värld, möts man av ytterligare diamantmönster. Den luftiga lobbyn domineras av rombformade fönster som skapar ett vackert spel mellan ljus och skugga – ett spel som förändras under dagen allteftersom solen vandrar över himlen. Teaterns estetiska egenskaper uppskattas av dess besökare.
– Byggnaden ska andas lätthet och fantasi, en plats där allt kan hända. Vi blev så glada när vi hörde de första besökarnas kommentarer. De sa att de tyckte om atmosfären och den varma doften av trä, både i lobbyn och när de gick för att sätta sig. Det är såklart viktigt för oss att besökarna uppskattar scenens akustiska egenskaper, men även dess arkitektur och estetik.
Théâtre Jean-Claude Carrière är den första byggnaden som A+ Architecture ritat helt i materialet trä. Att valet föll på trä hade framförallt att göra med deras uppdragsgivares topprioritet för byggnaden – teatern skulle bli Frankrikes första eko-teater.
– Normalt motsvarar ett projekt av den här storleken en energiexploatering på mellan 30 och 50 år. Vi var medvetna om denna parameter, och ville minska den avsevärt i vårt projekt. Vi bestämde oss därför för att endast använda hållbara och energieffektiva material. Det gjorde att vi byggde hela teatern i trä och valde övriga material – gummigolv, målarfärg och glas – med lika stor omsorg. Enligt vår beräkning motsvarar vårt projekt endast en energiexploatering på sju år.
TEATERN UTMÄRKER SIG som miljövänlig på flera sätt. Med en gedigen isolering, ett smart uppvärmningssystem och genom att använda sig av energisnåla led-lampor i hela lokalen – även på scenen – har man skapat en mycket energieffektiv byggnad. Man sparar även el genom ett ordentligt ljusinsläpp genom taket. Dessutom utnyttjas materialets samspel med det dynamiska medelhavsklimatet. Genom att taket går att öppna och stänga kan man dra ner på användandet av luftkonditionering. Fast med tanke på lokalens kapacitet på 1 800 besökare (1 200 ståplatser och 600 sittplatser) och med skådespelare samt spotlights på scenen (även om de är led-lampor som inte avger lika mycket värme som andra lampor) krävs fläktar som reglerar temperaturen.
Ett annat krav uppdragsgivarna, det lokala landstinget Conseil Général de l’Hérault, hade på projektet var att byggnaden skulle gå att packa ihop och bygga upp på en annan plats om man så ville. Detta enligt visionen att teatern skulle ha möjlighet att i framtiden sprida kultur även utanför Montpellier. Detta blev ytterligare en anledning till att bygga i trä. Om byggnaden skulle kunna monteras upp och ner måste man tänka på vad själva uppförandet har för påverkan på omgivningen. Genom att använda prefabricerade träpaneler minskade man både tiden för byggandet och påverkan på miljön runt byggarbetsplatsen. Allt som allt, från idé till invigning, tog bygget ett år.
THÉÂTRE JEAN-CLAUDE CARRIÈRE är uppförd i en 300 år gammal park där kultur alltid har varit en stor del. När bygget av teatern planerades var det naturligt att ta med det i beräkningarna.
– Vi inspirerades av såväl parken som av teaterhistorien, båda har en stark identitet och en lång historia. Därför ville vi att vår byggnad skulle vara i dialog med dem båda. Byggnadens röda färg är en klassisk teaterfärg, och tillsammans med rombmönstret utanpå skulle man få teaterassociationer direkt. Själva tallskogen som teatern ligger i gav oss också idéer! Det är en underbar lugn oas, ett ställe att drömma sig bort på. Skogen och träteatern lyfter upp och fram varandra – vilket gör dem båda ännu vackrare.
Teaterns karaktäristiskt röda färg består av Fundermax, ett tåligt kompaktlaminat. De trägitter som täcker stora delar av fasaden är tillverkade av obehandlad fransk lärk. Teaterns stomme, takstolar och bärande element, är tillverkade av limträbalkar. Vidare är takets och väggarnas insida klädda i korslimmade massivträpaneler. Inunder innertaket har en fuktavvisande filt monterats för att skydda träpanelerna från stigande fukt inifrån teatern. Allt interiört trä är obehandlat för att det ska åldras naturligt. Endast utsatta detaljer så som golvlister, våtutrymmen och toaletter har ytbehandlats med lack, en ytbehandling som kommer att behöva göras om med jämna mellanrum.
Allt trä i byggnaden – cirka 1 200 kubikmeter – är pefc-certifierat, vilket innebär att virket avverkats och vidareförädlats i enlighet med internationellt fastställda standarder som garanti för ett hållbart skogsbruk. Det betyder också att det finns ett hållbarhetstänk genom hela projektet, inte bara i materialvalet utan under hela byggnadens livscykel, som till exempel transporter till och från byggplatsen.
Trä var även viktigt för att få fram de akustiska egenskaper man sökte i teatern. Trädetaljer inne i själva auditoriet, som finns där för att förstärka lokalens akustiska egenskaper, blir till och med en del av scenografin.
– Vi designade allting för att både ha en funktion och följa det arkitektoniska konceptet av byggnaden. Vi ville att det skulle länkas samman och vara synligt. Väggarna inne i auditoriet har vi monterat i en speciell lutning som gör att varje ljud och rörelse hörs under föreställningarna och som minskar ovälkomna ekon. Resultatet är en teater med stor potential, som kan erbjuda alla sorters kulturella och artistiska aktiviteter.
EFTERSOM BYGGNADEN ÄR PUBLIK klassas den i Frankrike som en erp-byggnad (Establishment Receiving Public) och måste därför följa det hårda regelverk som gäller för byggnadskategorin. Bland annat gäller det korridorsbredd och antal nödutgångar, samt var dessa är placerade. Kraven är emellertid något mindre tuffa för den här typen av byggnad, som är rest med trästomme, än för byggnader med stålstomme. Detta eftersom träkonstruktioner anses klara av hetta bättre och står längre vid en eventuell brand.
– Den bärande strukturen och väggarnas rejäla paneler har ett naturligt brandmotstånd tack vare dess grovlek och behövde inte behandlas, säger Philippe Bonon.
A+ Architecture är nöjda med det färdiga resultatet. Den enda negativa aspekten arkitekterna kan komma på är att de kommer att sakna byggarbetsplatsen.
– Det är första gången i vårt kontors historia som vi använder trä i så här stor utsträckning. Det har lärt oss väldigt mycket om materialet – och om arkitektur! Till exempel har vi förstått hur det fungerar på en arbetsplats där man uteslutande arbetar med trä. Det är väldigt rent och skönt att arbeta där. Vi gjorde det i ett helt år, varenda dag, och vi kommer sakna det mycket. Om vi får möjligheten arbetar vi gärna ännu mer med trä i framtiden, avslutar Philippe Bonon.
Text Erik Bredhe