DEN LÄTTA VIKTEN. Formbarheten. Att det lämpar sig för stora spännvidder. Det finns många skäl att välja materialet trä när man ska bygga tak. Det menar Roberto Crocetti som är professor i konstruktionsteknik vid Lunds Tekniska Högskola. Han har även varit med och startat konstruktionsföretaget Limträtekniks nya kontor i Malmö som öppnade i september. Roberto Crocetti märker ett ökande intresse för trä i stora takkonstruktioner. Det gäller inte minst i länder där trä historiskt inte förekommit i samma utsträckning som i Sverige.
– Många arkitekter inser vilken frihet materialet ger. Trä är relativt billigt. En annan fördel när det används i takkonstruktioner är att trä klarar stora spännvidder. Jag skulle säga att det är ett av de bästa materialen när man tittar på just styrka i förhållande till vikt.
Men Roberto kan även se utmaningar. Trä är ett levande material som rör sig. Som konstruktör gäller det att förutse rörelser som kan skapa spänningar. Extra viktigt är det vid utformningen av förband i trä.
– Man måste ha en känsla för materialet, veta hur man ska utforma förbanden och skydda träet för väder och vind, antingen med olika ytbehandlingar eller genom att bygga in de delar som utsätts för fukt. Då kan konstruktionen hålla hur länge som helst.
Någonting som också talar för ett ökat användande av trä är intresset för hållbarhetsfrågor. Det har länge varit avgörande för den japanske arkitekten Shigeru Ban. I april 2014 tilldelades han det prestigefyllda Pritzkerpriset, ofta kallat »arkitekturens Nobelpris« vars syfte är att hedra »en nu levande arkitekt som med sitt talangfulla, visionära, engagerade och konsekventa arbete bidragit till mänskligheten«.
ETT AV SHIGERU BANS senaste projekt är konstmuseet Aspen Art Museum i den amerikanska delstaten Colorado. Det nya museet som invigdes i augusti, har kanske inte ett lika spektakulärt yttre som många av Bans tidigare internationella landmärken, till exempel Centre Pompidous filial med sitt böljande trätak i franska Metz. Men Aspen Art Museum är ändå en byggnad på många sätt typisk för Shigeru Ban. Inte minst när det gäller takkonstruktionen.
Arkitekten var till en början inte alls imponerad av den plats som valts ut för den nya museibyggnaden. Efter att ha klättrat upp på taket på en närliggande byggnad, insåg han att läget trots allt inte var så dåligt. Från byggnadens tak kunde han blicka ut över Klippiga bergens tallklädda sidor och skidortens många och långa nedfarter.
Upplevelsen fick honom att ompröva hur besökarna skulle närma sig museet. Istället för att lägga entrén i bottenvåningen och sedan fortsätta rörelsen uppåt i byggnaden, gjorde Ban tvärtom. Via en utanpåliggande trappa eller glashiss nås entrén, som istället är placerad högst upp på byggnadens takterrass. Härifrån bjuds man inte bara på en vidunderlig utsikt, utan får även en skymt av den imponerande takkonstruktionen.
Shigeru Ban menar att den uppåtgående rörelsen passar speciellt bra för en ort som Aspen. På många sätt påminner den om skidåkning som är den aktivitet som gjort orten känd världen över. Som skidåkare tar man liften upp i backen, njuter av utsikten för att därefter ta sig ner i någon av pisterna.
Halva takterrassen är täckt av ett glastak som hålls uppe av en limträkonstruktion. Det är här Shigeru Ban tar ut svängarna för att sedan låta en mer måttfull arkitektur ta över på de underliggande våningarna. En arkitektur som medvetet hålls tillbaka för att inte konkurrera med den konst som visas.
Som i många av sina projekt har han valt att samarbeta med den schweiziske ingenjören Hermann Blumer som specialiserat sig på komplexa träkonstruktioner. Resultatet är en fusion av arkitektur, teknik och sofistikerad tredimensionell modellering.
Konstruktionen är tillverkad av limträ som formats till ondulerade vågor. Inga metallförband har använts vilket grundar sig på arkitektens önskan att i största möjliga mån använda sig av förnybara material. Det kanadensiska företaget Spearhead Timberworks har med avancerad CNC-teknik och stor precision format de krökta limträbalkarna med en exakt passform som gör att elementen låser varandra. De rullande vågorna av trä ger ett spännande skuggspel och djup till den del av terrassen som befinner sig under tak.
Att använda sig av den här typen av avancerad snickeriteknik känns igen från traditionell japansk träarkitektur. I teorin skulle konstruktionen kunna demonteras och byggas upp igen, utan att göra åverkan på materialet.
I OMRÅDET DOCKLANDS, strax utanför Londons citykärna, vilar Canary Wharf Crossrail likt ett fartyg i sin docka. Byggnaden är insvept i en 310 meter lång limträkonstruktion – ett gigantiskt täcke som utgör både fasad och tak. Den kombinerade stationsbyggnaden och handelsplatsen är ritad av Foster + Partners. Nu färdigställs de sista delarna inför den stundande invigningen våren 2015. Byggnaden återspeglar områdets förflutna som centrum för Storbritanniens globala handelsflotta. En plats som nu är på väg att integreras i Londons stadsbild och Dockland som ett växande kommersiellt distrikt.
De inledande arbetena påbörjades redan i maj 2009. Då skapades den docka som möjliggjorde byggnationen av de fyra våningar som idag ligger 28 meter under vattenytan.
Limträstommen skyddas av genomskinliga luftkuddar i självrengörande EFTE-plast. Kuddarna är fastsatta med aluminiumlister i den underliggande konstruktionens triangulära element. Trots den böjda formen innehåller strukturen endast fyra krökta limträbalkar.
– Limträstommen ger en varm och naturlig motvikt till de omgivande byggnaderna i stål och glas, säger Ben Scott, arkitekt på Foster + Partners. Trä är naturligt, hållbart och välkomnande. Ett material som dessutom var relativt enkelt att bearbeta för att följa takets komplicerade geometri.
På den översta våningen, närmast taket anläggs en botanisk trädgård. Det är möjligt tack vare att EFTE-plasten i taket skapar ett mikroklimat som ger en perfekt grogrund. Tanken är att trädgården ska innehålla ett urval av de tropiska växter som en gång nådde Storbritannien via fartygen som anlöpte Canary Wharf.
– På vissa delar har vi lämnat takkonstruktionen öppen. Dels för att släppa in ljus, men också regn för naturlig bevattning.
I DEN TYSKA ORTEN Neckartailfingen, 25 kilometer söder om Stuttgart, kretsar mycket kring floden Neckar som flyter genom samhället. Floden har till exempel fått ge namn åt den nya mötesplatsen Festivalhalle Neckarallee, som invigdes 2013. Ackermann + Raff har ritat byggnaden vars takkonstruktion i trä anknyter till platsen.
– Tanken var att efterlikna den känsla som infinner sig vid en promenad genom den närliggande Neckarallee, berättar Julia Raff, arkitekt på Ackermann + Raff.
– Vi har inspirerats av det mönster som bildas när grenar och kvistar överlappar varandra.För att kunna genomföra idén var trä ett självklart materialval, säger hon.
Taket sträcker sig som ett diamantformat rutnät över byggnaden. Invändigt är vitlackad björkplywood infogade i varje ruta. Skivorna bidrar till bättre akustik i lokalerna och har placerats med olika lutningsriktning vilket skapar liv och rörelse. De omgivande glaspartierna förstärker känslan av takets lätthet.
– Tack vare den lätta träkonstruktionen har vi kunnat lämna den stora samlingssalen och överhänget utanför entrén fria från bärande pelare, berättar Julia Raff.
Utvändigt är taket klätt med fibercementskivor. Allt synligt trä är behandlat med lasyr. I överhänget utanför entrén har vissa rutor lämnats öppna för att släppa in ljus från ovan.
Text Katarina Brandt