NÄR SJÖN MELASJÄRVIS dimbankar långsamt kryper upp mot konstmuseet i Mänttä ger det hela landskapet en känsla av att befinna sig i ett avsnitt av Twin Peaks. Något museum syns inte till, endast ett ogenomträngligt skogsparti intill vattnet. Men lyser det inte någonstans därinne? Ett fönster?
Konstmuseet Gösta är utformat som ett slags abstrakt skog där träpaviljongens vertikala fasad lånat sitt uttryck från – och smälter samman med – landskapets skogsområden. Alldeles intill ligger herrgården som ursprungligen var den finske industrimannen Gösta Serlachius privata hem.
Gösta Serlachius hade själv en stor konstsamling och en dröm om att uppföra ett konstmuseum, ett projekt som den finske arkitekten och formgivaren Alvar Aalto var involverad i. Projektet lades dock ner vid Gösta Serlachius död. Ett par år senare, 1945, blev ändå nedersta våningen ett konstmuseum, ett av Finlands absolut första, och 1984 öppnades samtliga våningar upp som konstmuseum. För några år sedan ansågs det befintliga utrymmet för litet och en ny byggnad planerades. Arkitekttävlingen som utlystes blev den största i Finlands historia med 579 inskickade förslag från 42 olika länder. Det vinnande bidraget kom från den unga, spanska arkitektbyrån MX_SI.
– När vi såg herrgården och landskapet första gången slogs vi av deras skönhet. Utmaningen var därför att skapa en byggnad som stod i dialog med dessa existerande element, säger Hector Mendoza, huvudarkitekt på MX_SI.
Den nya paviljongen, som uppfördes i anslutning till herrgården, tredubblade utställningslokalernas yta som nu är totalt 1 500 kvadratmeter. Genom att jobba med volym, rum och perspektiv skapade man en museibyggnad som inte tar all uppmärksamhet från herrgården.
– Även om byggnaden är långsmal i sin form så upplevs den inte så. Besökarna på väg in i muséet ser den nästan aldrig i sin fulla längd eftersom den delas upp av små gårdsplaner. Genom att använda trä som huvudmaterial får man dessutom en mjuk fasad som samverkar väl med det känsliga landskapet.
GÖSTA ÄR EN AV DE första storskaliga byggnaderna för allmänheten i Finland som använder trä i såväl stomme som fasad.
Träelementen består, förutom golvet som är i ek, genomgående av gran från de lokala skogarna. Limträ utgör strukturella element som balkar, kolumner samt fasadens mittposter medan solida granpaneler används till fasad och tak. Arkitekterna valde att stryka ett semitransparant lack över hela fasaden. Detta med tanke på hur trä åldras, och byggnaden skulle på så sätt behålla färgen de första åren för att sedan gå mot bleka silvertoner. Byggnadens cirka hundra limträramar förblir synliga både innanför och utanför byggnaden, både för att betona takets vackra, svagt kurviga form samt för att besökarna ska få en känsla för hur mycket trä som använts. Hela byggnaden är en blandning av industriellt tillverkade träpaneler och detaljer som förfinats på plats.
Grundkonstruktionen är fabrikstillverkad medan exempelvis större delen av fasadpanelerna satts upp av lokala hantverkare.
– Det fanns ingen möjlighet att bygga muséet så snabbt och med den precision som krävdes utan att till viss del använda sig av fabrikstillverkade paneler. Samtidigt hade vi aldrig kunnat uttrycka materialets värme och omtanke utan det hantverk som snickare hjälpt till att skapa, säger Hector Mendoza.
I anslutning till konstmuseet ligger även en skulpturpark med ett stort antal konstverk av Harry Kivijärvi. Från parken kan man sedan ta sig vidare, via den 53-meter långa bron som MX_SI konstruerade i samband med museibygget, till ön Taavetinsaari där man också kan beskåda konst. Små promenadstråk utomhus blir, via gårdsplanerna, förlängningar av hur besökaren rör sig inomhus och bildar ytterligare relation mellan interiör och exteriör. Allt är en del av den kulturupplevelse som MX_SI velat skapa, en upplevelse där arkitekturen ska förhöja intrycket av konsten.
– Att besöka Gösta är ingen linjär promenad, det är snarare en känslomässig resa, full av överraskningar och som ständigt sätter inom- och utomhusupplevelser i relation till varandra. Den här resan börjar redan innan besökarna kommit in i själva muséet, beskriver Hector Mendoza.
DEN LÅNGA TRÄBYGGNADEN bryts elegant upp i mindre volymer med hjälp av gårdsplanerna och generösa fönsterpartier i fasaden. Skogen, som ständigt är närvarande, binder effektivt ihop paviljongen med interiören och konsten.
– Vi jobbade mycket med fasaden. Särskilt med panelplaceringen, en detalj som är unik för byggnaden. Genom fasaden skapas ett filter som silar in solstrålar och skapar vackra skuggor på muséets golv.
En av de största utmaningarna för arkitekterna var att bevara så många egenskaper av det ursprungliga tävlingsförslaget som möjligt genom hela processen. Bland dessa var byggnadens känsliga och finstämda geometri särskilt viktig. Exempelvis lutar taket vagt in mot mitten av muséet för att inte hindra utsikten mot, och från, herrgården. Ner mot vattnet reser sig paviljongen och blir mer framträdande. Och så har vi alla vinklar förstås. Det finns inte många räta sådana på Gösta.
Hector Mendoza förklarar:
– Vi mötte många svårigheter på grund av alla vinklar. Även om alla följer samma koncept finns det nästan inte en enda som är den andra lik. Noggrann planering krävdes för varje litet hörn i byggnaden. Men vi lyckades! Dessutom på exakt den tid som projektet beräknades bli klart, vilket sannolikt var vår största bedrift.
TEXT Erik Bredhe
