DEN LILLA STADEN Lawrenceburg i delstaten Kentucky, USA, kan skryta med 10 000 invånare och inte mindre än två tillverkare av bourbon, den amerikanska whiskyn: Wild Turkey och Four Roses. Wild Turkey-destilleriet ligger intill en krök av Kentuckyfloden en bit utanför staden. I november 2013 öppnade destilleriets nya besökscentrum på en höjd med vid utsikt över landskapet. Uppdraget att designa byggnaden gick till arkitekten Roberto de Leon och hans kontor De Leon Primmer Architecture Workshop. Trä var ett självklart materialval för byggnadens program.
– Det handlade först och främst om ekonomi samt att det mesta av materialet gick att få tag på lokalt, berättar Roberto de Leon.
DET FINNS EN TRADITION av att bygga i trä i området. Det gäller inte minst de lador för tobakslagring som är vanliga i regionen och som dessutom bidragit med inspiration till husets utformning.
– Det finns en referens till själva bourbontillverkningen. Mäsken lagras i stora fat av cypress och färdig bourbon lagras på ekfat som förkolnats på insidan, beskriver Roberto de Leon.
Byggnaden må påminna om en traditionell tobakslada, men arkitekten valde att utveckla formen på flera sätt. Bland annat genom en betydligt brantare taklutning, som på håll gör destilleriets besökscentrum påtagligt i ett landskap där tobaksladorna ligger utspridda med jämna mellanrum. På närmare håll framträder det avancerade fasadmönstret och de diagonala ribborna.
HUSET HAR EN YTA av knappt tretusen kvadratmeter och leder besökarna på en vandring genom hela produktionsprocessen och varumärkets historia. Vandringen avslutas med en bourbonavsmakning på en terrass med utsikt över floden. Interiören är utformad som en sammanhängande promenad genom flera våningsplan.
– Besökarna ska röra sig genom hela byggnaden, så att de verkligen kan uppleva den. Vi har medvetet gjort det svårt att beskriva byggnadens interiör utifrån ett enda fotografi, vi vill att besökarna ska interagera med hela berättelsen, beskriver Roberto de Leon.
Flera olika träslag användes för konstruktionen, förutom furu i den bärande stommen återfinns douglasgran i foder och socklar, ask i diverse inredningssnickerier samt cypress i de smala ribbor som ger fasaden dess karaktär. De diagonala ribborna, monterade på glas, var en konstruktionsmässig utmaning, berättar Roberto de Leon:
– Ribborna och glaset sitter monterade på metallramar som kan svängas runt. Det gör det enklare att rengöra glaset men innebär också att man kan förändra fasadens utseende beroende på hur man placerar ramarna.
Byggnadens läge på en höjd i riktning mot öster innebär att den ofta utsätts för solens, ibland obarmhärtiga, strålar. Ribborna ger möjligheter att kontrollera ljusinsläppet och bjuder på ett spännande ljusspel inne i byggnaden när solen förflyttar sig under dagen. De är också en referens till gliporna mellan fasadbrädorna i gamla, gistna lador. Den svartbetsade exteriören, även den ett arv från byggnadens förlaga, hör ihop med en speciell sorts svartmögel som trivs utomordentligt bra i destillationsångorna från bourbontillverkningen. En svartfärgad fasad gör att det ofarliga möglet inte behöver tvättas bort så ofta.
EN ANNAN UTMANING var den bärande takkonstruktionen med synliga takstolar. Tekniskt är de baserade på de lador som inspirerat till hela byggnaden. Men byggnadens storlek, den branta taklutningen och det ovanligt stora spannet mellan de bärande väggarna krävde specialkonstruerade takstolar som var knepiga att installera. Byggnadens öppna placering på en höjd innebär att platsen är ovanligt blåsig, vilket inte gjorde det lättare att lyfta takstolarna på plats. Överhuvudtaget ställde projektet stora krav på såväl arkitekt som byggare, berättar Roberto de Leon.
– Många detaljer som vi ritade för bygget var nya och okända för entreprenören. Det ledde till en hel del diskussioner på plats för att hantera diverse tekniska komplikationer.
Mer oväntade utmaningar gav sig tillkänna i form av en gammal husgrund som kom i dagen under grävningsarbetet, samt ett tidigare okänt stycke urberg som tvingade arkitekterna att tänka om vad gällde golvnivåerna. Att huset ska vara tillgängligt för många besökare ledde till vissa utmaningar.
– Besökarnas upplevelse ska börja långt innan de kommer in i byggnaden. Vi skapade en medvetet utdragen, krökt körsträcka som leder uppför klippkanten och avslöjar byggnaden en liten bit i taget. På samma sätt ville vi integrera arkitekturen i utställningsdesignen, säger Roberto de Leon.
ATT SKAPA EN MILJÖ utan sömmar, där utställningen och bourbontillverkarens marknadsföring smälter ihop med arkitekturen, beskriver Roberto de Leon som den största utmaningen i projektet. Det handlar om att bygga en berättelse där alla delarna i destilleriet samverkar. Det i sin tur krävde en hel del koordination med företaget som skapade utställningarna.
– Vi ville att de olika elementen skulle integreras i hela byggnaden och inte bara packas in i ett enda utställningsrum, säger Roberto de Leon.
Är det någon del av byggnaden som ni är särskilt nöjda med?
– Vi är stolta över hur byggnaden ändrar uttryck genom dagen. Det blir möjligt tack vare skuggspelet och ljuset som silas genom glasytorna. På kvällarna blir det extra dramatiskt, när byggnaden med dess ribbor lyser upp landskapet som en lykta.
TEXT: Mårten Janson
