DRANCY ÄR EN förstad till Paris, präglad av sociala problem. Platsen är också stigmatiserad av sin egen historia: under andra världskriget byggde den tyska ockupationsmakten ett läger för krigsfångar här. Större delen av bebyggelsen består av småhus, etablerade på tidigare jordbruksmark. Kommunen hade ägnat flera år åt att planera för en ny gymnastiksal men aldrig kommit vidare. När uppdraget att förverkliga planerna gick till arkitekten Alexandre Dreyssé och hans medarbetare ville de bidra till en nystart för den slitna förorten – och ge den en ny värdighet.
Alexandre Dreyssé föddes i Strasbourg och kommer från en arkitektfamilj. Han är den fjärde generationen med samma yrke. Hans far, Henri Dreyssé, gjorde sig under 1980-talet berömd för ett antal större träkonstruktioner, bland annat två bostadshus i Alsace. Alexandre Dreyssé är utbildad i Paris, där han under en tid också arbetade för den kubanske arkitekten Ricardo Porro, innan han startade sitt eget kontor. Inspirationen till gymnastikhallen, döpt efter den franska basketspelaren Régis Racine, hämtade Dreysée bland annat från 1800-talets täckta basarer, till exempel Marché Secrétan och Baltard i Paris. Men här finns också influenser från de svenska 1900-talsarkitekterna Sigurd Lewerentz och Ralph Erskine. Den brittiska arkitekten Edward Cullinans arbete har också gett inspiration till projektet.
I DAG ANVÄNDS Régis Racine framförallt av lokala skolor och idrottsföreningar. Själva sporthallen är optimerad för regionala basketturneringar, men byggnaden rymmer också en hall för baletträning. De massiva valven och takhöjden på sju meter gör det svårt att inte tänka på en gotisk katedral – om än med valv av limträbalkar i stället för sandsten. Att valet föll på trä hade flera orsaker, berättar Alexandre Dreyssé. För det första det stora takspannet: med en yta av 44 gånger 22 meter blev limträbalkar helt enkelt det mest rimliga alternativet. Att bygga med prefabricerade trämoduler innebar dessutom en mindre belastning på grannskapet i det tätt befolkade området. Och när beställaren, kommunen, ville se en byggnad av ett tåligt naturmaterial var saken klar. Också vad gäller byggnadens utseende var det platsens egen karaktär som visade vägen för arkitekterna – inte minst det faktum att fasaden är nästan helt omgiven av andra byggnader.
– Att få in dagsljus blev en utmaning, säger Alexandre Dreysée.
Lösningen blev opaka ljusinsläpp, integrerade i takkonstruktionen. För att spara vikt användes polykarbonatplast med isolerande luftkanaler. Den går dessutom lätt att anpassa till takets välvda form. Att polykarbonatplast är billigt gjorde inte saken sämre.
– En enkel och rättfram lösning, lite som på ett trädgårdsskjul!
I de delar av fasaden som är synliga sitter isolerglas. Materialen ger tillräckligt med isolering för det mesta, men när det är riktigt varmt räcker det inte till hela vägen utan blir lite varmt, berättar Alexandre Dreyssé. Och eftersom bara en liten del av fasaden är synlig från utsidan gällde det att i stället lägga krut på interiören.
– Byggnaden blev liksom inverterad – vi satsade på hög kvalitet på insidan!
Hela designen kom sedan till utifrån studier av ett antal enkla pappersmodeller.
– Egentligen hade vi inga klara idéer om vad vi ville göra utan utgick från vad som var lämpligt på platsen. Det välvda taket blev en konsekvens av att vi inte ville bygga för höga fasader intill de små husen runt omkring.
KOMBINATIONEN TRÄ OCH MURVERK har blivit lite av ett signum för Dreyssés praktik. Men även här spelade tomtens geografiska läge in. Den vetter mot ett antal andra fastigheter – att uppföra byggnadsställningar på utsidan skulle kräva förhandlingar med en lång rad fastighetsägare. Bygget utgick från en gjuten betongplatta och huset uppfördes sedan »inifrån«. Den nedersta delen består av 20 centimeter tjocka, prefabricerade betongblock som lämnades obehandlade på utsidan. När murarna väl var uppförda kunde byggarna utföra allt träarbete i den avspärrning som uppstått mot omgivningen.
PÅ INSIDAN ÄR DE få skiljeväggarna uppförda i samma sorts betongsten som exteriören, om än hälften så tjock. Mellan dessa finns partier av trä med ett traditionellt regelsystem och opretentiös beklädnad av OSB-skivor.
– Eftersom byggnaden står i en förort med en historia av sociala problem ville vi ha tåliga material som klarar en tuff behandling.
Materialvalen i tegel, trä och plast hjälpte till att skapa ett horisontellt uttryck på utsidan. Taket, som även det till stor del består av ljusinsläpp, är i falsad plåt. Genom modellstudierna kom arkitekterna fram till att taket skulle få ett mer spännande estetiskt uttryck om takbågarna placerades korsvis. Det mesta dagsljuset kommer uppifrån och skapar ett naturligt centrum inne i idrottshallen.
– Det kan upplevas som en katedral, men det var ingenting vi egentligen strävade efter. Snarare var det en konsekvens av vårt arbete med modellerna, säger Alexandre Dreyssé.
– Egentligen var det en enkel och intuitiv process. Men konstruktören Tec Bois, som har träkonstruktioner som specialitet, var också till stor hjälp. Ingenjörerna visade stor respekt för våra arkitektoniska principer. De gjorde projektet möjligt!
I enlighet med de funkisideal som inspirerat projektet lämnades alla tekniska installationer synliga: el, värmeledningar, vatten och avlopp, allt ligger helt öppet under taket.
– Vi ville inte dölja saker i kanaler. Det var ett val som dessutom ledde till ett bra samarbete med alla olika yrkesgrupper – vi visade att vi värderar deras arbete!
Funkisen går igen också i den lilla del av byggnaden som faktiskt är fullt synlig mot gatan. De djärvt svängda ytorna samverkar med fasadmaterialet – douglasgran, eller oregon pine som det också kallas – och även här är den bärande konstruktionen tillverkad av limträbalkar av gran.
DEN GIGANTISKA, SJÄLVBÄRANDE TAKKONSTRUKTIONEN ställdes på plats med hjälp av saxlift och lyftkran, en bit i taget. Varje valv består av fyra prefabricerade delar, som tillverkades av ett företag i Alsace och transporterades till platsen. Materialet är gran som vuxit i Vosgesregionen i norra Frankrike. Delarna sitter ihop med bultar och vinklade metallbeslag. Förbanden har gjorts osynliga så långt det går. Vad denna massa av limträbalkar, bultar, polykarbonatplast och takplåt egentligen väger har Alexandre Dreyssé ingen aning om.
– Fast egentligen vore det bra att ta reda på det.
TEXT: Mårten Janson
