Nöjd klev jag ned från stegen och begrundade den lilla byggnaden som nu var klar för sina ytskikt, brädpanelen och takteglet. Hösten hade djupnat och ovanför den skogsbeklädda bergskanten med sina höstlövs gyllengula inslag var himlen stålgrå. Ett mäktigt flog av gäss passerade ovanför på väg att möta vintern på en bättre plats. Tanken gick till tider då människor våndades inför vinterns ankomst. Skulle mat och foder räcka, var vedförrådet tillräckligt och var husen i skick att möta vintern?
Vi har en lång historia av att konstruera med trä, det material som fanns tillgängligt och var lätt att arbeta med och som naturligt fyller två krav på byggnadsmaterial: styrka och isolering. Utan hjälp av databaserade hjälpmedel eller ingenjörsutbildning konstruerades allt från enkla byggnader som gav ett hjälpligt skydd till med den tidens mått ståtliga och avancerade byggnadsverk för såväl boende som lokaler för verksamhet och gemenskap. Med tiden utvecklades en bred och djup erfarenhet och kunskap om materialets möjligheter och begränsningar, samt inte minst hur byggnader skulle placeras.
Mycket av den genuina kunskapen om materialet har om inte försvunnit, så minskat. Under de senaste tjugo åren sedan träbyggandet åter fick möjlighet att ta sin plats i samhälls-byggandet har det pågått ett intensivt arbete med att återta och skapa ny kunskap i stark koppling till vetskap och forskning. Allt detta arbete som pågått runt om i världen ligger nu till grund för den andra fasen i träbyggandets renässans. Liksom de medeltida kyrkobyggarna tänjer vi kunskapens och erfarenheternas gränser för att flytta fram positionen för det hållbara byggandet. Även om trä är basen finns en
öppenhet att kombinera olika material för att möta framtidens konstruktionsutmaningar.
Ledorden för att utveckla träbyggandet är kunskapsspridning och kunskapsuppbyggnad. Ett exempel på kunskapsspridning var Svenskt Träs kunskapsdag i Göteborg den 18 oktober, ett evenemang som fick ett rekorddeltagande. Törsten är stor på kunskap om träbyggande.
