Det sägs att världen tar slut i västra Bretagne i Frankrike. Och visst kan det kännas så – allt som oftast verkar vädergudarna ha vaknat på fel sida i de små vindpinade fiskebyarna längs Atlantkusten. Kulna dagar då tidvattnet står som högst dyker Bretagneborna in i sina hus medan regnet piskar mot stängda fönsterluckor. Drygt en och en halv mil från kusten ligger den lilla byn Broons. Här, mitt i ett åkerlandskap strax norr om byn, reser sig skolan Jean Monnet. När den uppfördes för två år sedan ersatte den en gammal uttjänt 1970-talsbyggnad och inhyser i dag drygt 600 elever. Nästan alla kommer med buss från de närliggande byarna vilket gör Broons till en viktig akademisk knutpunkt i regionen.
Skolan ritades av det österrikiska arkitektkontoret Dietrich Untertrifaller. När de fick uppdraget att rita skolan förespråkade de en lösning där hela byggnaden var av trä, men beställaren var tveksam. Att man stötte på patrull har att göra med franska lagar och regler kring att bygga flervåningshus i trä. Stenhustraditionen är stark här, inte minst i Bretagne. Med rådande bestämmelser beslöt sig därför Dietrich Untertrifaller att låta skolans bottenvåning och grund vara i betong och fungera som ett slags referens till byns historia. En av bottenvåningens fasader kläddes med lokal granit för att efterlikna gamla stenväggar och på så vis smälta in i omgivningen. Med grunden väl på plats kunde de bygga de två resterande våningarna – sånär som på nödutgångstrapporna – av trä.
– Vi ville få en lätt och luftig känsla inuti skolan. Franska skolor kan ibland kännas lite mörka och vi ville bort från det. Trä ger skolan den visuella lätthet som vi eftersträvade, säger Much Untertrifaller, ansvarig arkitekt för projektet.
Samtliga väggelement är prefabricerade och monterades på två veckor. Våning två och tre inhyser skolans samtliga 16 klassrum samt 9 specialsalar för kemi, biologi med mera. Såväl invändigt som utvändigt är väggarna klädda med obehandlad gran och Douglasgran. Stommen består av KL-trä, det har lämnats exponerat överallt – golv, tak och väggar. De broar och trappor som interiört binder ihop byggnadens två flyglar består även de av skivor av KL-trä. Dessa gör att samtliga våningsplan är sammankopplade, både funktionsmässigt och visuellt.
– Det var viktigt att korridorerna inte bara var transportsträckor utan även fungerade kommunikativt. När elever och personal rör sig här har man en panoramablick över en stor del av skolan, vilket skapar öppenhet och även gör att man enkelt kan orientera sig, säger Much Untertrifaller.
Öppenheten går som en röd tråd genom hela skolan. Var man än befinner sig i byggnaden – i trappor, kafeterian eller någon av de två små vinterträdgårdarna – har man utsikt mot omgivande ängar och åkrar. Skolans hjärta består av ett tre våningar högt atrium som löper längs med hela skolans längd. Dess tak är helt i glas och skänker på så vis skolan gott om dagsljus. Inne i samtliga klassrum får man också in gott om ljus. De har mindre fönster mot skolans atrium, men framför allt öppnar sig stora fönsterpartier ut mot landskapet. Fönstren är horisontellt uppdelade, där överdelen har automatiskt kontrollerade persienner. De mindre nedre fönstren är i ögonhöjd och indragna i fasaden vilket ger en naturlig solavskärmning. Genom sin ständiga närvaro blir landskapet på sätt och vis en del av interiören.
– Jag tycker om skolor där det alltid finns ett fönster att titta ut genom. Kanske för att jag själv ofta satt och drömde i skolan. Här i Broons kändes det ännu mer naturligt, med tanke på det fina landskapet som finns utanför, säger Much Untertrifaller.
Jean Monnet använder sig mycket av kontraster, både i material och i det rumsliga uttrycket. Arkitekterna ville genom enkla, rena material i kombination med kontraster skapa en kreativ och inspirerande miljö. Horisontella linjer präglar exteriören medan interiören leker med vertikala element som höjdskillnader och ljusdesign. Även mötet mellan betong och trä skapar kontrast och dynamik. Arkitekterna kände dock att de även ville föra in en accentfärg i byggnadens ganska ljusa palett, en färg som kunde fungera i mötet mellan trä och betong. Valet föll på rött.
– Med tanke på den stora mängden dagsljus som faller in i byggnaden var färgvalet viktigt. Röd färg på golvet kändes bra. När solen reflekteras i det och skiner upp på träet på väggarna får det en ännu varmare ton. Röd, och kanske gul, är de två färgerna som har den funktionen. Det är en inspirerande färg, utan att vara aggressiv, säger Much Untertrifaller.
Under projektet samarbetade Dietrich Untertrifaller tillsammans med det franska kontoret Colas Durand Architectes. När de fick uppdraget för fem år sedan hade de bara kontor i Wien, och enda sättet att ta sig till skolan i Bretagne var att flyga till Paris, sedan tåg och därefter vidare med bil. Det var därför nödvändigt med en lokal partner som kunde övervaka bygget. I dag arbetar Dietrich Untertrifaller mycket i Frankrike och har skaffat ett kontor även i Paris. Much Untertrifaller tror på en framtid med trä. Det har hänt mycket med de restriktioner kring träbyggnader som de stångades med under projekteringen av Jean Monnet. På senare tid har det börjat dyka upp flervåningshus med trästomme lite varstans i landet, och Frankrike har intagit en mer central position i Träeuropa.
Samtliga inblandade tycker att projektet föll väl ut. Skolan tilldelades dessutom i fjol Prix d’Architecture de Bretagne. Tillvägagångssättet föll Dietrich Untertrifaller i smaken, de tycker om att utgå från givna förutsättningar och sedan vara kreativa utifrån dem. Gärna med enkla material som får ta plats och synas.
– Vilka material vi väljer att använda, samt hur vi kombinerar dem, kanske inte alltid verkar så sofistikerat. Vi går ofta på magkänsla för att skapa den stämning vi är ute efter. I Jean Monnet tycker jag att vi lyckades väldigt bra.
Text Erik Bredhe
