Tomas Alsmarker: Du är ingenjör, var det självklart för dig att börja i byggsektorn?
Sture Samuelsson: Yrkesvalet var egentligen jägmästare, men »väg & vatten« kändes inte så långt ifrån. Under första året läste jag en frivillig kurs i arkitekturhistoria, något som allt sedan dess har intresserat mig. Hur man än väljer hamnar man förr eller senare på det som intresserar en. Jag hamnade mellan skog, ingenjörskunskap och arkitektur.
Efter att ha jobbat i några år började jag på Statens Forskningsanstalt för lantbruksbyggnader i Lund. Vi utvecklade bland annat fackverkstakstolar med plywoodknutar. De blev styvare på det sättet och kunde därmed ges klenare dimensioner. Jag såg att en professor i USA höll på med samma sak, skrev ett brev till honom, och sedan åkte jag över till Purdue University i Indiana, USA, och forskade ett år. Jag gjorde tester på takstolar med plywoodknutar och med spikplåtar, som var nytt då. Jag utvecklade beräkningsmetoder vilket sedan blev underlag för en licentiatexamen vid Chalmers.
TA: Din doktorsavhandling handlade om byggsystemutveckling och processerna som driver en innovation.
SS: Jag och en kamrat gick bland annat ut med en enkät om 130-talet innovationer i byggbranschen till företag med innovativa produkter. I princip alla stupade på att de inte budgeterat tillräckligt för marknadsföring. Slutsatsen blev att det krävs att man fullföljer hela vägen. En innovation är inte en innovation förrän den är ute på marknaden.
TA: Vad klassar du som innovation under den senaste tiden?
SS: KL-trä är verkligen den mest intressanta produkten inom träbyggnadsområdet. När jag gick i pension startade jag tillsammans med en kompanjon ett företag och jobbade med KL-trä i ett antal projekt. Det vi såg då är att KL-träskivornas egenskaper kan utnyttjas på många intressanta sätt. Man har inte forskat tillräckligt mycket på möjligheterna som de här korslimmade träskivorna ger.
TA: Det mesta som du kan hantera med en betongskiva kan du hantera med en kl-träskiva, men till en femtedel av vikten.
SS: Ja, och konstruktionstjockleken blir ungefär densamma vilket är intressant.
TA: Det är dags att integrera material och gestaltning. Det är nödvändigt att i Sverige hitta samband mellan ingenjörer och arkitekter under utbildningen.
SS: Det är precis därför jag skrev boken Ingenjörens konst. Det är den bok som jag själv saknade i utbildningen. En bok om grundläggande arkitekturhistoria kopplad till material och teknikutveckling.
TA: Vad ser du för möjliga vägar för att utveckla träbyggnadskonsten till något konkurrenskraftigt för Sverige?
SS: En bra möjlighet är den nya professuren i träkonstruktion vid Chalmers. Om man får in rätt professor, med stor konstruktionserfarenhet, intresse för arkitektur och som samarbetar med andra träbyggnadsforskare, så skulle det kunna få i gång en intressant utveckling i Sverige. Det behövs någon som väcker intresset bland studenterna.
Hösten innan jag gick i pension så var jag nere på kontinenten. Det man slås av är att alla känner alla. De ligger långt före oss. Och de utnyttjar varandras kunskap och hjälper varandra.
TA: Finns det någon träbyggnad som verkligen greppat tag i dig?
SS: En person som verkligen påverkat mig är Julius Natterer (professor emeritus vid EPFL i Schweiz, reds. anm.). Många av hans konstruktioner är intressanta. En öppen och fascinerande människa. Hans grundidé är att man inte ska komplicera träbyggande.
TA: Vad ser du för utveckling framför dig de närmsta 20 åren inom träbyggnation?
SS: Vi behöver se att industrins möjligheter utnyttjas. Att rördragning och installationer sker på fabrik. Alla delar i byggsystemet måste finnas med i ett effektivt system. Integrationen måste vara på plats.
TA: Klimatfrågan kommer att vara en drivande fråga för utvecklingen. Det nya industriella byggandet kommer också att driva på. 1994 blev det tillåtet att bygga höga hus i trä, men det finns en stor tröghet i systemet och att få byggherrar att ändra sina vanor. Så länge inte bostadsminister Peter Eriksson säger att all bostadsproduktion ska kunna visa negativ koldioxidpåverkan enligt den internationella standarden epd kommer inte mycket att ske. Det skulle bli ett incitament att tänka nytt och jobba med andra material än betong.
SS: Staten skulle kunna vara mycket effektivare och börja ställa hårdare krav i byggandet. Som freonförbudet på 1980-talet. Det ledde till att Rockwool slutade använda freon i XPS-produktionen redan sex år innan förbudet trädde i kraft. Så fort det fanns ett kommande förbud gick inte materialet att sälja längre. Ställer vi krav på koldioxid så blir det intressant att direkt göra något åt problemet. Men staten behöver sätta ner foten!
Vi har en förmåga att krångla till allt. Det har blivit väldigt komplicerat att bygga. Byggandet behöver bli fattbart så att alla förstår vad vi håller på med. Och vi behöver industrialisera processen. Enkelhet i principer och innovation i lösningar.
Fotnot: Sture Samuelsson är professor emeritus vid KTH Arkitektur i Stockholm och ständigt aktuell, inte minst nu med sin bok Ingenjörens konst. Han har också arbetat inom industrin och som konsult. Tomas Alsmarker är teknologie licentiat och har innehaft en adjungerad professur i träbyggnadskonst, nu är han vd vid Nyréns arkitektkontor. Tillsammans har de varit högst delaktiga i att utveckla det moderna träbyggandet i Sverige.
