Tekniska högskolan i Lausanne, École Polytechnique Fédérale de Lausanne, EPFL, ligger idylliskt vid Genèvesjöns strand, med utsikt mot Alperna och Mont Blanc. På den prestigefulla högskolan, grundad 1853, studerar, forskar och undervisar över 11 000 personer från hela världen på det övergripande temat vetenskap och teknologi.
I samband med lärosätets strävan efter att få de olika delarna av ett växande campus att bättre integreras med varandra kastade skolans ledning i början av 2000-talet blickarna mot en ödslig, tre hektar stor gräsmatta, utslängd mitt på universitetsområdet, Place Cocandey. Den dysfunktionella gräsytan utgjorde en barriär för alla försök att skapa naturliga kontaktvägar, dels mellan skolans sociala hjärta i norr och bostadskvarteren och sjön i söder, dels mellan institutionerna i väster och lärcenter och bibliotek i den väldiga betongkolossen Rolex Learning Center i öst.
En arkitekttävling för tre olika byggnader, eller paviljonger, utlystes med den övergripande målsättningen att vitalisera campus. Vinnare med projektet »Under One Roof« blev japanska Kengo Kuma & Associates.
– I stället för separata byggnader utplacerade över grönområdet valde vi att samla de tre funktionerna vetenskap, information och konst under ett gemensamt tak, säger arkitekten och chefsdesignern Javier Villar Ruiz från kontoret i Tokyo.
– Det var den i våra ögon enda lösningen för att få området mer funktionellt och samtidigt socialt välkomnande.
I augusti 2014 påbörjades byggnationen, med invigning i december 2016. Med den färdiga byggnaden Artlab som livgivare är tanken att på sikt skapa ett mer dynamiskt campus som bidrar till en fruktbar och ämnesöverskridande dialog mellan vetenskap och humaniora.
– I Japan finns ett talesätt, »living under one roof«, som betyder att flera individer med olika kompetens går samman och samarbetar, vilket är precis vad Artlab handlar om, förklarar Javier Villar Ruiz.
Under det böljande 235 meter långa skifferklädda sadeltaket, inspirerat av schweizisk byggnadstradition, finns nu tre skilda utrymmen och däremellan stora öppna ytor under tak för passage och evenemang.
I det första rummet får besökare lära sig mer om skolans olika forskningsprojekt, medan det andra är avsett för innovativa och experimentella installationer och utställningar. Det tredje inrymmer ett kafé och ett ljudarkiv med tusentals inspelningar som har gjorts sedan starten av jazzfestivalen i Montreaux 1967, med artister som Aretha Franklin, Ray Charles, Lenny Kravitz och David Bowie.
– Artlab är menat att vara ett nav för kulturella och konstnärliga aktiviteter, samtidigt som ytorna mellan rummen dirigerar det dagliga flödet av lärare och studenter över området, summerar Javier Ruiz Villar som ursprungligen är från Barcelona men sedan 2004 bosatt i Tokyo.
Nog är det sannolikt det smäckra, långsmala taket som får besökaren att först hejda sig i steget. Längden, motsvarande nästan två och en halv fotbollsplaner, är i sig ett utropstecken. Spannet som successivt vidgas, från 5 meter i norra änden till 16 meter i söder, är en annan ögonöppnare.
Dessutom förändras takets höjd efter funktionen i rummet under. Detta, förklarar Javier Villar Ruiz, är emellertid framför allt av ekonomiska skäl, inte estetiska, att hålla budgetramarna genom att inte bygga mer än nödvändigt. Resultatet är ett tak där sol och skuggor får skifferplattorna att ständigt skifta uttryck, och med taket i den norra änden tippat åt sidan visas en välkomnande, ljus undersida upp. Kontrasten till det breda avslutet i söder med dess vassa, slutna form blir därför stark.
På natten är byggnaden smakfullt ljussatt, dagtid väl införlivad i övrig bebyggelse, utan att stå i vägen för utsikten mot Genèvesjön. Limträet och fasadpanelen är tillverkad av lärk som hämtats från närområdet.
– Trä är ett viktigt och sympatiskt material som vi gärna arbetar med, både utseendemässigt och akustiskt, säger Javier Villar Ruiz med tillägget att det dessutom bidrar till ett behagligt inomhusklimat.
För konstruktionen, där alla spann har olika mått, har man tagit fram en helt ny teknisk lösning, med prefabricerade pelare och balkar med en kärna av trä täckt av stålpaneler som perforerats för att träkänslan inte ska gå förlorad. Proportionerna av respektive material är sedan anpassade efter takets bredd. Ju bredare spann desto mer stål. Och tvärtom. Därmed kan måtten på pelare och balkar till de totalt 57 portalerna, alltid uppsatta på 3,8 meters centrumavstånd från varandra, vara precis lika oavsett spannets längd.
Samma konstruktion av trä och stål har även använts för flertalet av de mezzaninvåningar som ingår i projektet.
– Det blir som ett lego, enkelt att tillverka och montera. Någon anledning att inte använda mycket trä finns inte. Det blir alltid bra och billigare än andra material, säger Javier Villar Ruiz.
Taksprånget är generöst utskjutet och sträcker sig över den träveranda som utgör en del av gångvägen mellan högskolans olika områden. Här kan dagligen tusentals människor passera torrskodda, samtidigt som de nyfiket kan kika in genom de stora fönsterpartierna som bidrar till det luftiga intrycket på de tre paviljongerna.
Fasaden är täckt med en ytterpanel av lärk. Men eftersom man här velat undvika att panelen blir flammig av ålder och väder har den behandlats för att se trägrå ut redan från början. Den homogent ljusgrå färgnyansen
i kombination med det mörka taket ger hela byggnaden en tystlåten närvaro, trots dess avsevärda längd.
– Färgen är tänkt att harmonisera med såväl de omgivande byggnaderna som med det vanligtvis ganska grå vädret i Lausanne, säger Javier Villar Ruiz.
När man däremot kommit närmare huskroppen, i skydd av det utskjutande taket, är innertakets undersida varmt naturfärgad. Interiört är också trä ständigt närvarande, i både väggar och tak.
Javier Villar Ruiz konstaterar att Artlab inte är någon stor byggnad. Golvytan är lite drygt 3 300 kvadratmeter. Men, understryker han, det är samtidigt en byggnad som tar stor plats, såväl rent visuellt som för skolans framtida utveckling.
– Ett spännande projekt som sätter avtryck och bidrar till att ge området karaktär.
Mer info om Artlab och Kengo Kuma
Text Mats Wigardt
