bonn, tyskland I det grå morgondiset skyndar delegater och observatörer från hela världen genom parken vid Rehns strand söder om Bonn för att delta i COP23-mötet. Konferenscentret sjuder av aktiviteter där alla är ivriga att presentera sina idéer, framsteg, oro eller frågeställningar på klimatområdet. Paviljonger av olika storlekar och utformningar speglar både möjligheter och ambitioner som respektive länder eller organisationer har. Utbudet av seminarier och event vid sidan av de politiska förhandlingarna utgör en färgsprakande mångfald med mycket energi. Även om flera paviljonger representerar länder som demokratiskt befinner sig långt från vad vi kan anse som en acceptabel nivå, så verkar alla dela en insikt att något måste till för att klara de utmaningar som mänskligheten står inför.
Där jag stod, mitt i det brokiga vimlet, reflekterade jag över det som hänt under de 50 år som det pågående Träprisjubileet spänner över. Miljö- och klimatfrågorna fanns då inte på den globala agendan. Materialet trä som nu självklart hyllas klimatmässigt gick då bara att finna i enklare sammanhang. Det är en lika dramatisk som positiv utveckling som skett inom träbyggandet, och speciellt under de senaste 20 åren.
Det bioekonomiska seminariet som jag deltog i arrangerades av Nordiska ministerrådet, NMR. Den röda tråden var det nordiska »bioekonomikonceptet«. Detta bygger på att utnyttja de förnybara resurserna fullt ut. Vi ska bruka skogen och utnyttja materialet genom återanvändning och cirkulering. Med en global konstruktionssektor som förbrukar cirka 40 procent av all resurs- och energianvändning är ett klimateffektivt träbyggande centralt. 2018 har Sverige ordförandeskapet i NMR där träbyggande är ett fokusområde!
Innan jag lämnade COP23-mötet kunde jag konstatera att den globala utmaningen tacklas genom lokalt engagemang. Mångfalden ger kollektiv styrka. Regionala och lokala initiativ och åtgärder är ryggraden i ett konkret klimatarbete, här i Sverige exemplifierat med de kommunala träbyggnadsstrategier som växer fram!
