Fredagen den 11 mars 2011 inträffade en kraftig jordbävning i havet utanför nordöstra Japan, 40 mil norr om Tokyo. Strax därpå slog tsunamin till mot kusten. Stor förödelse drabbade städer och byar, med många dödsoffer och otaliga byggnader i ruiner.
I det lilla samhället Minamisanriku var det eftermiddag när den förödande vågen kom. När den drog sig tillbaka saknades minst 9 500 invånare. Och barnen på förskolan Asahi hade inte längre någonstans att vara; hela byggnaden var borta.
Som svar på en begäran från de kommuner som drabbats värst av tsunamin beslutade Unicef i Japan att bekosta 15 nya förskolor som ersättning för dem som raserats i landets norra delar.
Uppdraget att ersätta förskolan Asahi gick till Tokyobaserade Tezuka Architects, som leds av äkta paret Takaharu och Yui Tezuka. Bland deras tidigare projekt finns flera sevärda byggnader i trä.
– Det fina med trä är att det går att bearbeta på byggarbetsplatsen, vilket inte är möjligt med vare sig stål eller betong. Det blir helt enkelt roligare med trä, mer livsbejakande, förklarar Takaharu Tezuka.
– Dessutom tycker barn om trä. De känner ofta med handen på väggar av trä, det gör de aldrig med betong.
En solig julidag 2012 kunde den första etappen av den nya förskolan i Minamisanriku invigas. Den hade då flyttats längre upp från kusten, till ett höglänt villaområde, granne med ett välbevarat 600 år gammalt Buddhatempel och utom räckhåll för framtida tsunamier.
Det är också från detta tempel som, på begäran av skolans rektor, material till förskolans konstruktion har hämtats. De 400 år gamla cederträden – många med en omkrets på mer än fem meter – som kantade uppfarten blev svårt skadade av saltvatten under tsunamin. De fälldes, torkades och förvandlades till byggmaterial.
Torktekniken som användes, genom ett borrat hål i mitten av trädet så att det kan torka inifrån och ut, gjorde att man inte behövde vänta i tio år på att börja bygga.
– Träden planterades efter en tidigare tsunami år 1611 och utgör viktiga religiösa symboler för samhällets invånare. Varje liten del av förskolan – bärande balkar, reglar, golv, ledstänger – har hämtats från de här träden, berättar Takaharu Tezuka.
Den byggnad som blev resultatet av paret Tezukas förkärlek till trä har tydliga influenser från traditionella japanska tempel och gammal byggteknik, med utskjutande tak, stora skjutbara fönster och breda verandor. Den är påtagligt luftig, med de grova balkarna av cederträ i tak, golv och bjälklag väl synliga.
Byggd på en sluttning skjuter byggnaden ut över barnens lekyta. Men där finns bara ett fåtal leksaker. I stället är det fritt fram för egna upptäckter, med många gömställen bland buskar och kullar, klätterträd och jord att gräva i. Kanske mest uppskattat är de stora utrymmen som öppnar sig under byggnaden, med golvvirket av sjödränkt ceder ovanför huvudet, förvandlat till tak.
– Det är ingen lekpark som anpassats för barn, utan mer som en träningsarena för den riktiga världen. Jag minns själv hur roligt det var att leka i en otämjd natur när jag var liten, säger Takaharu Tezuka.
Hela byggnaden vilar på pelare av cederträ som i sin tur står på plintar av stål och betong som grävts ner och förankrats djupt i marken. Allt ovan mark är, försäkrar Takaharu Tezuka, emellertid av trä.
Till själva konstruktionen har de hämtat många idéer från traditionell japansk byggteknik, med metoder som överlevt i 1 300 år.
Hela byggprocessen har varit som att lägga ett jättelikt pussel, med många olika bitar som ska fogas samman med varandra. De valde att inte använda stålbeslag, främst för att det blir mindre flexibelt för att hantera rörelser i träet.
– Det finns fukt kvar, och det lär hända en del med träet under åren som kommer. Vi kommer därför att göra regelbundna återbesök för att justera alla pluggar och kilar som håller balkarna på plats.
Invändigt är ytorna stora, flexibla och lekvänliga. Breda trappor lockar till spännande lekar. Det finns inga fasta och bärande väggar i förskolan. Balkarna har därför förlängts genom att med gammal och väl beprövad teknik sammanfoga många olika trästycken. Rummen kan enkelt anpassas för olika ändamål.
En massiv pelare av cederträ, med dimensionen 600 x 600 millimeter, ska påminna om hur trädet en gång vuxit upp ur marken för att sedan ha dödats av tsunamin. Budskapet till de barn som i framtiden sannolikt kommer att få uppleva en egen tsunami är därför att springa upp till huset när det är jordbävning.
Fyra år efter invigningen av den första etappen återvände Takaharu och Yui Tezuka till Minamisanriku för att färdigställa den andra etappen av Asahi. Detta innebar en avsevärt mycket större uppgift eftersom många familjer hade återvänt till området, med barn som behövde plats på förskolan.
Nu fanns heller inte några stora cederträd kvar att använda som byggmaterial. I stället valde de limträ och andra limmade träprodukter för bärande delar av strukturen, men i övrigt var de grundtanken trogen; med gammal teknik och beprövade metoder för att foga samman balkar och reglar.
Tre nya byggnader har byggts, alla med breda takfötter och en lång, vindlande trappa som binder dem samman och får hela området att utseendemässigt påminna om det närbelägna Daijoujitemplet. Levande, behagligt och välkomnande.
– Inom europeisk arkitektur vill man övervinna naturen genom att stänga den ute. I Japan vill vi tvärtom ta tillbaka naturen in i rummet. Det handlar om en livsstil, oavsett byggnadens ändamål.
