Monomaterialitet från golv till tak Staden Baiona ligger i regionen Galicien som är Spaniens västligaste utpost. Här har Murado & Elvira Architects blåst nytt liv i det gamla Sancti Spiritus-sjukhuset med anor från slutet av 1600-talet. Här har nu biblioteket och stadens historiska arkiv flyttat in, vilket är till glädje för både invånarna och de många turister som vandrar förbi på den intilliggande pilgrimsleden El Camino de Santiago.
Byggnaden i två våningar ligger inbäddad i Baionas historiska stadskärna. Trots att den är klassad som en »Bien de Interés Cultural«, BIC, har den under årens lopp fått genomlida både ogenomtänkta och vårdslösa renoveringar, särskilt under 1970-talet då den ursprungliga interiören praktiskt taget utplånades. Utgångspunkten för ombyggnationen och totalrenoveringen stod därför klar redan när Murado & Elvira Architects vann upphandlingen år 2010. Karaktär och exteriör skulle bevaras och den största delen av arbetet i stället läggas på interiören.
Arkitekterna ville utforska idén om ett slags monomaterialitet, vilken präglar många av Baionas historiska byggnader där väggar, golv och även tak är konstruerade av sten. Idén har de överfört till bibliotekets interiör där rummens väggar, golv och tak är klädda med faner av certifierad lönn som monterats på en regelstomme. Till skillnad från de flesta andra träslag använder man splintveden i lönn i stället för kärnveden. Det ger en nästan vit till benvit kulör, ibland med en röd eller varmt guldaktig nyans.
– Vid ett renoveringsprojekt som detta kan man vara säker på att stöta på överraskningar och oväntade problem. Då är trä ett tacksamt material eftersom det går att bearbeta och göra ändringar i det på plats. Dessutom är trä ett material som berör, och vårt fall bjuder på en spännande kontrast till den befintliga exteriören i sten, berättar Clara Murado, arkitekt.
Fönster och dörrar är tillverkade av eukalyptus som odlats lokalt i Galicien sedan 1920-talet. Det är ett homogent, hårt och hållbart träslag som står emot väder, vind och snabba temperaturväxlingar.
– Den italienska renässanskonstnären Antonello de Messina och hans målning »S:t Jerome i sin studie« från 1474 har varit en av våra inspirationskällor. Motivet visar helgonet sittande i ett arbetsrum utan väggar och tak. Ett rum som är en del av ett större sammanhang och vars möblemang i trä är en del av den fasta interiören.
Interiörens harmoniska monomaterialitet sträcker sig från golv till tak via de böljande multifunktionella väggarna. Dessa har transformerats till både bokhyllor och rofyllda alkover som ger möjlighet till avskildhet i de annars så öppna rummen. Liknande alkover – parladoiros på galiciska – är vanliga i regionens medeltida arkitektur.
– Vi har velat locka fram besökarnas nyfikenhet och hjälpa dem att ta till sig byggnaden bit för bit. Vi har också strävat efter att skapa en lekfull, ombonad och tyst atmosfär, liksom känslan av att du kliver in i en annan värld präglad av sin egen logik. Ungefär på samma sätt som när du läser en bok vars handling du blir helt uppslukad av, säger Clara Murado.
När skogen flyttar in Med sin långa religiösa historia är det ingen överraskning att staden Braga i nordvästra Portugal är full av kyrkor. Staden grundades av romarna och är ett av landets tre ärkebiskopssäten. Kyrkan Capela Imaculada är en del av den privata internatskolan för pojkar, Seminário de Nossa Senhora da Conceição, och har under de senaste åren genomgått en kraftig omgestaltning under ledning av Cerejeira Fontes Architects.
Capela Imaculada byggdes på 1940-talet av sten som troligen har sitt ursprung från en betydligt äldre kyrka som tidigare legat på platsen. Före omgestaltningen bar byggnaden spår av efterkrigstidens knappa villkor. Det kala kyrkorummet saknade utsmyckning och utstrålade kyla snarare än värme. Dessutom var akustiken undermålig.
För att åstadkomma en kyrka med bättre funktion och större skönhet bestämde sig arkitekterna för att uppdatera hela kyrkorummet. Tak och golv togs bort och endast de solida och vackra stenväggarna behölls.
Vid entrén längst bak i kyrkorummet infogades kapellet Capela Cheia de Graça. Det är ett rum i rummet, uppbyggt av en konstruktion av sinnrikt sammanfogade limträpelare av gran som reser sig från golv till tak. Pelarna som bär upp själva kapellet kan närmast liknas vid en skogsdunge som besökarna måste passera för att komma in i kyrkan. Kapellet har inte några slutna väggar, utan är öppet mot resten av kyrkorummet och nås via en vackert skulpterad trappa av trä. Inredningen består av bänkar och altare av trä som vilar på en pelare av huggen granit.
– Känslan av att vandra mellan trädstammarna ska uppfattas både som en behaglig övergång och ett filter mellan det profana och heliga rummet, säger António Jorge Fontes som tillsammans med sin bror André Fontes och skulptören Asbjörn Andresen driver Cerejeira Fontes Architects.
Kapellet omfamnas av ett tolv centimeter tjockt betongvalv som trotsar sin egen materialitet genom att till synes sväva fritt mellan träkonstruktionen och kyrkans väggar i sten. Valvet hålls på plats av ett antal stänger i galvaniserat stål som spänts från vägg till vägg. Slitsar i valvet filtrerar solljuset och bjuder på ögonblick av kontakt med världen utanför, samtidigt som slutenheten uppmuntrar besökaren att vända blicken inåt. Belysningen utgörs av ett hundratal LED-lampor som hänger från taket. Valvet bidrar till att ge kyrkan en ny och mycket bättre akustik, ett intressant och vackert ljus och en känsla av rymd. Kyrkorummet är enkelt och minimalistiskt med en sparsmakad utsmyckning.
– Med Capela Cheia de Graça har vi velat möjliggöra en dialog mellan individen och det gudomliga. Trä är förknippat med värme och mänsklighet. Det skapar en hemtrevlig atmosfär och ger ett lugnt och harmoniskt intryck. Kyrkans exteriör i sten har andra kvaliteter. Det är ett tungt, tryggt material som precis som trä står för beständighet, säger António Jorge Fontes.
öppnat för skapande Utvändigt syns knappt ett spår av det ombyggnadsarbete som fram till april i år har pågått i Konsthögskolan vid universitetet i den nordtyska staden Münster. Det är Andreas Schüring Architecten i samarbete med Bühler & Bühler Architects som ansvarat för den gångna vinterns arbeten, vilka resulterat i två nya dagsljusateljéer. Syftet med de luftiga ateljéerna i den kulturminnesmärkta stallbyggnaden från 1800-talet har varit att ge plats för studenternas många gånger utrymmeskrävande skapande, och detta i ateljéer som uppfyller kraven på dagsljus.
En ny invändig struktur har åstadkommits genom att den befintliga och ålderstigna takkonstruktionen bytts ut mot en ny. Eftersom byggnaden är kulturminnesmärkt behövde det nya valmtaket följa samma geometri som det tidigare. Detta har arkitekterna tagit hänsyn till och genom en sinnrik lösning skapat ett nytt ljusflöde genom att »lyfta på locket« och öppna upp en glipa i nedre delen av takkonstruktionen.
Det prefabricerade takelementen är sammansatta av balkar och skivor av Kerto (fanerträ). Kertoskivan består av tre millimeter tjocka svarvade granfaner som limmas ihop för att skapa en storformatsskiva. Skivan kan därefter kapas till rätt längd och sågas till balkar, reglar eller mindre skivor i de storlekar som efterfrågas. Takelementen stöds av en öppen limträkonstruktion som tydliggör den lastbärande stommen. Ovanpå den vilar glaskassetter. Det från utsidan nästan osynliga ingreppet i exteriören låter då dagsljuset flöda in i de bägge luftiga ateljéerna. De nya, flacka takfönstren ger ett mjukt ljusinsläpp som sprider sig jämnt över hela rummet.
– Utmaningen var att ombyggnationen behövde genomföras under den pågående terminen utan att inverka alltför störande på Konsthögskolans verksamhet. Det bidrog till valet av stora prefabricerade element i trä som gjorde att det nya taket kunde monteras på bara några dagar, säger Andreas Schüring.
Invändigt har de tjocka tegelväggarna fodrats med tre meter höga plywoodskivor av gran. Skivorna, som även täcker golvet, är uppsatta med distans till ytterväggarna och har öppningar anpassade till de befintliga fönstren. Ett önskemål från Konsthögskolan var att rummet skulle hållas fritt från störande element och tekniska installationer för att ge ett så rent och avskalat intryck som möjligt. I det mellanliggande utrymmet som bildats mellan ytter- och innervägg har därför ventilationen gömts undan.
– Den lätta och luftiga interiören i ljus, obehandlad gran utgör en stark kontrast till den tegelklädda fasaden. Inne i ateljéerna får man intryck av att taket nästan svävar, vilket förstärker rummets lätta och luftiga atmosfär, säger Andreas Schüring.
En fördel med plywoodskivorna är att de både är enkla och billiga att byta ut, något som kommer att behöva göras med jämna mellanrum med tanke på färgstänk från studenternas yviga penseldrag.
– I ombyggnationen har vi kombinerat industriellt byggande med snickeri på platsen. Det är kanske det jag uppskattar mest med trä. Att själva materialet öppnar för olika former av bearbetning. Det gör att våra idéer blir enklare att förverkliga, säger Andreas Schüring.
text Katarina Brandt
