När Rudolf Steiner-skolan i Genève byggdes 1988, på mark som hade donerats till skolan, låg den långt ute på landet. Under senare år har bebyggelsen krupit allt närmare, och i dag är skolan kringgärdad av den växande staden med en hållplats för spårvagn precis utanför entrén.
Sedan starten har Rudolf Steiner-skolan varit under konstant tillväxt. I dag finns här cirka 350 elever. Tillsammans med en utökad förskoleverksamhet gjorde det behovet av större utrymmen alltmer påtagligt. Då tog skolan ett beslut att bygga till ett extra våningsplan på den ursprungliga betongkonstruktionen.
– Något alternativ till att bygga på höjden hade vi inte. Förutom att det saknades plats på vår mark hade vi lokala byggregler att ta hänsyn till, förklarar Jérôme Hayoz som ingått i den arbetsgrupp med föräldrar och lärare som utgjort länken mellan skola och arkitekt.
Redan när skolan byggdes för snart trettio år sedan hade arkitekten Jean-Jacques Tschumi planerat för ytterligare ett våningsplan. Den gången kunde det inte realiseras. Men nu var tiden kommen. Utmaningen blev därför att ta fram ett koncept för påbyggnaden som lärare och föräldrar på skolan kunde acceptera.
Uppdraget gick till arkitektfirman Localarchitecture. De var väl bekanta med den omtalade arkitektur som präglar det symbolladdade antroposofiska formspråket sedan de några år tidigare hade ritat en Steinerskola i Lausanne.
– Vår ambition i Genève var att skapa en helhet som avslutade det arkitekten Jean-Jacques Tschumi hade påbörjat, förklarar Antoine Robert-Grandpierre, arkitekt och delägare i Localarchitecture.
Men i stället för att bygga vidare på Tschumis projekt, med en påbyggnad som talade samma språk, valde man en luftig och lätt design med en smäcker takvåning, varifrån blicken kan riktas mot himmel och öppna landskap hellre än mot den befintliga betongtunga skolbyggnaden.
– Utifrån ser påbyggnaden ut att alltid ha funnits där, samtidigt som man invändigt, från trappan som förlängts upp till det nya våningsplanet, får känslan av att kliva rakt in i en helt ny värld, säger Antoine Robert-Grandpierre.
Skälet till att välja trä för påbyggnaden var primärt att man ville minimera belastningen på den befintliga strukturen. Men också att det är ett material som är formbart och enkelt att prefabricera, samtidigt som skolan gärna såg att ett ekologiskt, hållbart och vackert material kom till användning.
Beställaren hade även önskemål om att skolan skulle kunna hållas öppen under större delen av byggtiden. Localarchitecture föreslog därför en lösning där man undvek buller, damm och tunga lyft genom att de niokantiga klassrummen färdigställdes av byggelement i trä för att sedan lyftas på plats och monteras under skolloven.
– Vi har genomgående använt trä i alla bärande delar, med undantag för loftgången där vi valde att bygga vidare på den armerade betong som redan låg i golvet, säger Antoine Robert-Grandpierre.
Eftersom Jean-Jacques Tschumi och hans konstruktör varit inställda på att en takvåning skulle kröna byggnaden fanns pelare och balkar av betong redan förberedda i den ursprungliga skolbyggnaden.
Det nya våningsplanet är därför helt byggt på befintlig struktur, med nya väggar av trä precis ovanpå de murade väggarna i våningen under, och har förankrats med bultar av rostfritt stål, fyra centimeter i diameter och med två meters mellanrum.
För att få plats med isolering på det svagt vinklade taket höjdes nivån på loftgången med cirka 30 centimeter. Befintliga stolpar och balkar användes, men kompletterades med nya i trä.
– Detta uttrycker samtidigt en tydlig gräns där gammalt och nytt möts, säger Antoine Robert-Grandpierre.
De nya klassrummen har väggar och tak av tolv respektive åtta centimeter tjockt KL-trä. Till takbalkar och fönsteröppningar används limträ. Invändigt är hela den bärande strukturen i kvistig gran synlig, väggarna är isolerade utifrån och klädda med panel i lärk.
Att rita och konstruera de niokantiga klassrummen så att de skulle gå att lyfta på plats och sammanfogas med varandra ovanpå den gamla skolan hade, understryker Antoine Robert-Grandpierre, varit närmast omöjligt med traditionell 2D-teknik. Här hade man dessutom ett projekt med ett komplext arbetsflöde och stora geometriska utmaningar, med ett »topografiskt« tak där många vinklar och flera stora fönster måste visualiseras.
– Det var därför ett av de ytterst få projekt där vi redan från början använde 3D-teknik. Därmed hade vi ett kreativt verktyg som också kunde kommunicera med konstruktör och snickare och, i slutänden, med den CNC-maskin som bearbetade virket, säger Antoine Robert-Grandpierre.
I nästa andetag påpekar han att projektet inte bara bestått av en påbyggnad av en extra våning med sju niokantiga klassrum. En ytterligare aspekt i byggprojektet har varit en ny, vackert utsmyckad entré i glas och trä som binder samman skolans olika delar samt en stämningsfull ljusgård, som leder vidare till den svängda trappa som tar besökare och elever vidare in och upp i huset. Rudolf Steiner-skolan har således fått ny luft under vingarna i flera delar av byggnaden.
– Jag skulle vilja kalla det för en tydlig nytändning, säger han.
En annan aspekt av skolprojektet som han väljer att lyfta fram är det täta samarbete som arkitekter och konstruktörer under hela arbetet har haft med representanter för lärare och föräldrar.
För att undvika att kaos uppstått kring projektet i den självstyrande Rudolf Steiner-skolan, med en komplex planering och många olika röster och synpunkter, har den lilla arbetsgrupp som bildats utgjort en viktig kanal för information i båda riktningarna.
– Men viktigast av allt är ändå att de verkliga klienterna, skolans elever, har varit inkluderade i hela processen, med återkommande samtal och studiebesök, säger Antoine Robert-Grandpierre.
text Mats Wigardt
