I år är det 25 år sedan det blev tillåtet att bygga flervåningshus av trä i Sverige. Till en början var branschen lite trevande och testade gränserna för hur man kan bygga och ändå uppfylla höga krav på ljudisolering. Två pionjärprojekt var flervåningsbostadshusen Orgelbänken i Linköping och Wälludden i Växjö som båda var bevis på att det går att bygga hus av trä med flera våningar och med god ljudisolering. När Boverket ändrade brandkraven för att tillåta hus av trä i flera våningar borde man kanske ha sett över även andra krav, inte minst ljudkraven. Det kom dock några år senare och ledde då också fram till en ganska avsevärd förändring i avsnittet om bullerskydd 1999.
Sedan mitten av 90-talet har det hänt mycket. I dag sker den mesta produktionen av flerfamiljshus av trä i fabriker med olika grad av prefabricering. Vi är också mycket mer säkra på vad som krävs för att uppnå god ljudisolering och vi blir allt tryggare i våra möjligheter att förutsäga ljudisoleringen med nya byggsystem. För alla som sedan mitten av 90-talet har fått följa olika forsknings- och utvecklingsprojekt samt sett byggandet av skarpa projekt bör det kännas lite extra speciellt nu när branschen utvecklas oerhört snabbt och nya husfabriker växer fram på flera håll i landet. De senaste fem åren har dessutom användningen av KL-trä formligen exploderat i volym. Det skapar nya möjligheter för byggandet men också utmaningar. Framför allt tänjer vi gränserna på höjden jämfört med tidigare, med tekniska utmaningar som följd. Numera kan vi emellertid luta oss mot många fina och lyckade referensprojekt, så det finns i dag olika lösningar som fungerar väldigt bra utifrån ett akustiskt perspektiv.
I Sverige och Norden har vi lärt oss att bygga hus av trä utan att blanda in tunga material för att säkra ljudisoleringen. Det är ganska ovanligt men ett steg i rätt riktning mot ett mer miljövänligt byggande. Vi måste emellertid förstå att trä inte fungerar som betong. När man sammanfogar element så måste det ske på ett sätt som säkerställer dels tillräckligt god akustik, dels att byggnaderna inte svajar eller får sättningsproblem samt att man sörjer för brandsäkerheten. Det kräver gemensamma insatser och uppföljningar på byggplatsen. Ju högre husen blir, desto fler väggar behövs för att stabilisera byggnaden, och därmed skapas också fler transmissionsvägar för ljudet. Ett element (till exempel en vägg) i KL-trä har förhållandevis dålig ljudisolering i talområdet (200–1 000 hertz). Det innebär att även om väggen är ganska tjock så blir ljudisoleringen begränsad, se figur a.
En enkelvägg av trä som kan bära mycket last har därmed begränsade ljudisolerande egenskaper. Det gäller såväl direkt som flankerande ljudtransmission. Den direkta transmissionen är relativt enkel att förbättra medan den transmission som sker via anslutande/flankerande konstruktioner är mer komplicerad. Ofta delas elementen med mellanliggande elastomerer mellan våningarna/lägenheterna, som i viss mån bryter ljudvägarna. Men när byggnaderna växer på höjden och statik och stabilitet kräver mycket tät sammanfogning av byggnadselementen så kan man inte enkelt lösa det på det sättet. Därmed blir en eventuell delning mellan elementen mindre verkningsfull eftersom varken konstruktör eller akustiker kan bedöma den exakta effekten av dessa mellanlägg när de sammanfogas tätt med skruv. Om ett bostadsrum dessutom omges av flera stabiliserande väggar ökar flanktransmissionen eftersom alla väggar då bidrar till den totala ljudtransmissionen från ett angränsande rum. Nu finns det som väl är olika sätt att lösa detta:
1. Man kan acceptera lite mer transmission via vissa väggar och minska mängden elastiska mellanlägg eller helt utelämna dessa, om andra väggar har beklädnad på en sida vilket ändå krävs för att klara luftljudsisoleringen horisontellt för lägenhetsskiljande väggar.
2. Man kan »bygga in« knutpunkter och då kan detta göras med en asymmetrisk påbyggnad av vägg. Asymmetrisk påbyggnad på respektive sida är bra eftersom man i viss mån kan undvika samverkande resonanser och väggens ljudisolerande funktion säkerställs. Då kan man klara ljudklass B både vertikalt och horisontellt samtidigt som väggtjocklekar och bjälklag hålls på en rimlig nivå. Nackdelen är att man inte får synligt trä i lägenheterna. Men vill man så kan detta nästan alltid skapas, i exempelvis trapphus (om brandföreskrifterna tillåter).
Vilka val man gör är alltid en avvägning mellan ljudkrav och vad som krävs för stabiliteten av byggnaden samt hur mycket yta som ska kunna utnyttjas för uthyrning. Utöver exemplen ovan finns det naturligtvis andra tänkbara knutpunkter där det krävs eftertanke – exempelvis när det är olika planlösningar på olika plan.
Vid höga byggnader, när det blir extra påtagligt att stabilitet och akustik absolut måste samverka, krävs tät samverkan mellan olika discipliner och en genomtänkt byggprocess från design till färdig byggnad.
I dag finns det lösningar för höga byggnader och vi kan spänna bågen ännu mer. Med mer trä i byggandet finns det också stora möjligheter att påverka byggnadsakustiken för framtiden, mot ett mer hållbart byggande.
Text Klas Hagberg
