Det är något särskilt med doften av hav, skog och ärrat virke som slår emot en när man kliver ut på förstubron till familjens gamla kusttorp i Ångermanland. Alltmer vindbitet, urlakat av nederbörd och bränt av solen framstår husets yttre måhända som slitet. Samtidigt ökar torpets karisma bara i takt med att fasaderna antar mer och mer av det åldrande träets naturligt silvergrå ton. Detta säger något om träets förmåga att likt årgångsvin växa i kvalitet över tid, liksom om materialets inneboende poetiska kraft.
Lika länge som man har kunnat tala om ett medvetet byggande har trä varit ett självklart material att använda för detta. Men hotet från eldens härjningar kom med tiden att premiera andra, ur den aspekten tåligare material. Tvingande lagstiftning, som i stora stycken förbjöd användningen av trä i tät stadsbebyggelse, hindrade så småningom också utvecklingen av nya träbyggnadstekniker.
I början av 1900-talet hände dock något som åter gjorde trä intressant även i mer avancerat byggande – introduktionen av limträbalkar. Tekniken gjorde det möjligt att tillverka bågformade element med stora spännvidder. Sättet att sammanfoga träet med lim som stängde ute syret innebar också att balkarna kunde uthärda eld utan att tappa nämnvärd bärighet. Ambassadör i Sverige för limträet blev SJ:s chefsarkitekt Folke Zettervall, som med otaliga perrongtak runt om i landet och med stora spår- och vänthallar i Malmö, Göteborg och Stockholm excellerade i vad som var möjligt.
Trots detta förblev trä ett marginaliserat byggnadsmaterial i Sverige under större delen av 1900-talet, om man undantar de villor och småhus som uppfördes helt eller delvis i trä. Samtidigt var det många arkitekter som lockades av materialets uttrycksmöjligheter. Lagstiftning och normer satte dock alltjämt stopp för större, renodlade träkonstruktioner. Därför fick till exempel Jan Gezelius och Gunnar Mattssons Etnografiska museum på Djurgården från slutet av 1970-talet, liksom Ralph Erskines jämngamla Allhus i Frescati bärande stommar i betong, trots att de utåt framstod som trähus.
Först med den nya plan- och bygglag som kom 1994 tilläts såväl flerbostadshus som andra större byggnader helt i trä. Parat med hållbarhetssträvanden och digitalisering under senare år har vi i dag fått en radikalt annorlunda spelplan. Denna innebär en ny början för trähusbyggandet och har med en yngre generation arkitekter som lockats av materialets tidigare outforskade möjligheter redan avsatt en mängd tekniska innovationer, djärva projekt och nyskapande byggnader. Sittande på torpets förstubro ser jag nu nyfiket fram emot fortsättningen!
